Blommor och bin
Några nära vänner till oss har nyligen fått sitt fjärde barn. När vi var där och hälsade på fick vi se och hålla det lilla underverket. Våra egna barn blev helt förälskade, först i det vackra, späda knytet, men sedan i tanken på att själva bli storasyskon. Därför har jag och Angelica hört ett gnällande utan dess like den senaste veckan: ”Snälla mamma och pappa, kan vi inte skaffa oss en baby!”
Innan vi går vidare vill jag vederlägga alla rykten som eventuellt kan uppstå från en sådan här text. Nej, inget nytt barn väntar i kulisserna.
Häromkvällen ville jag överraska frugan med tulpaner och Ben & Jerry’s glass. När jag kom hem med detta blev mina barn minst lika glada som Angelica. Men inte på grund av glassen insåg jag snart.
”Bra, pappa!” sa Isak. ”Nu blir mamma glad!”
”Ja”, inflikade Johannes, ”nu är halva jobbet gjort!”
Jag såg klentroget på dem. ”Vadå? Vad menar ni?”
”Ja… vi kan gå och lägga oss tidigt om ni vill”, förklarade Johannes, ”och då får ni heeela kvällen för er själva. Hint, hint!”
Isak kunde inte hålla sig. Han brast ut i gapskratt. Det här var tydligen ett väldigt kittlande ämne.
Killarna hade till och med dragit med lillasyster i det hela. De lyckades övertala henne att om mammor och pappor bara kramades tillräckligt mycket så skulle det komma en bebis i magen på mamma.
”Kommer jag få en lillebror imorgon då?” frågade den upprymda fyraåringen.
Mer skratt.
Hjälp. Är man redo för detta, att barnen talar så öppet om blommor och bin? Jag som hade planerat att de skulle vara oskyldigt ovetande ett bra tag till. Typ, till när de blir 25 år eller nåt!
Nej, ärligt talat började vi ganska tidigt att informera grabbarna om hur det hela fungera. Det var mycket Angelicas förtjänst. Hon hade tjatat på mig flera gånger (för hon tyckte att jag borde göra det): ”Om inte DU talar med dem nu så kommer de snart att få lära sig det av någon annan!”
”Okej, okej!” hade jag sagt. ”Men jag ropar på dig om jag behöver din hjälp!”
Enskilt med varje son inledde jag ett samtal om livets stora under. ”Vet du”, började jag ”hur du kom till egentligen?” Exakt samma reaktion hade kommit från båda sönerna: ögonen vidgades brett.
De lyssnade intensivt när jag förklarade om orsakerna till den biologiska skillnaden mellan män och kvinnor och om hur liv skapas. Visserligen hördes det snart ett och annat ”Va!?” och ”Nähä!??” och ”Fyyy, va äckligt!” Men det kändes ändå väldigt fint att få prata ut om det. Och jag kände att jag kunde svara, utan problem, på alla deras frågor och funderingar.
Det vill säga, ända tills Isak ser allvarligt på mig och undrar: ”Men… pappa… ni har väl aldrig… haft sex förutom de tre gångerna ni fick barn… eller hur?
”Angelica!!! Din tur!”