Search

Synskadade vill bli sedda

Krönika i Norra Halland, 4 feb 2022


Under mitt liv har jag haft samröre med personer med olika former av funktionshinder, individer som alla har vunnit min respekt och beundran. Jag ställer mig ofta frågorna: Om jag levde under liknande omständigheter, skulle jag vara så stark som dem? Skulle jag kunna hålla hoppet uppe?

Även om jag förstår att alla funktionshinder är svåra så skulle jag nog uppleva blindhet som den största utmaningen för mig personligen. Tanken att inte kunna se allt det vackra omkring mig samt en eventuell känsla av isolering från världen skrämmer mig.

I Andlighetspodden samtalade jag i veckan med Niklas Mattsson. Många av er känner honom som KD’s starke man, då han satt 30 år i Kungsbackas fullmäktige. Niklas, som i stort sett är blind sedan födseln, blev nyligen invald som ordförande i Synskadades Riksförbund. Han bekräftar under samtalet att just känslan av isoleringen drabbar många synskadade. Och under de senaste två åren av pandemin har det varit extra utmanande för denna grupp med tanke på alla restriktioner.

För att göra situationen värre så får allt fler synskadade idag avslag när de söker rätt till färdtjänst. Svaret man ofta får är: ”Du kan väl lära dig sträckorna utantill!” Okej? Inte nog med att man inte tar hänsyn till den synskadades säkerhet - kollektivtrafiken kan vara förenat med livsfara då man till exempel kan missa en perrongkant och ramla på spåret - men man berövas också möjlighet att hitta arbete, röra sig fritt i samhället och vara socialt aktivt.

För några år sedan skulle denna begränsning av rörelsefriheten vara helt otänkbar. Och jag blir frustrerad, för att uttrycka det milt, över den politiska motvilja som idag existerar om att värna de synskadades rätt till självständighet. Om du känner som jag, gå gärna in på srf.nu och skriv under den namninsamling som finns där för synskadades rätt till färdtjänst. En underskrift är en liten sak för dig och mig, men det kan göra en stor skillnad för någon annan. Stort tack på förhand!

Niklas berättar vidare om en annan politisk utmaning han arbetar med just nu. I Lagen om stöd och service (LSS) har synskadade rätt att söka ledsagarhjälp. Men under de senaste 10 åren har denna rätt till service halverats, vilket försvårar vardagssysslor som att handla, motionera eller bara ta sig runt (nu när färdtjänsten inte varit lika tillgänglig).

Niklas har själv tagit emot avslag om ledsagarservice med motivationen: ”Men du har ju en motionscykel hemma.” En annan blind hade fått höra: ”Du behöver inte ledsagare på allmän plats, du har ju blöja.” Ibland blir man mörkrädd av vissa personers människosyn.

Ledsagning kan betyda allt för många synskadade. En av dessa, den unge poeten Desideria Jungelin, förklarar kortfattat hur det är att förlora sin ledsagare: Det är ”att känna när vingarna bryts”.

När Niklas talar om de synskadades rätt till färdtjänst och ledsagare hör jag på hans röst hur mycket han brinner för att hjälpa de utsatta och isolerade. Han begär inte att någon ska dalta med honom eller någon annan synskadad - de har också ett personligt ansvar - men de vill åtminstone få liknande möjligheter som alla andra. För livet är svårt nog ändå.

Till sist ger Niklas två råd. Först till de synskadade: Tro på er själva! Stäng inte in er. Var en del av andras liv. Kom ihåg att du är värdefull.

Sedan till arbetsgivare (med tanke på 50% arbetslöshet bland synskadade): Ge oss en chans! Vi klarar av det mesta. Vi vill hjälpa till och kan göra en skillnad.

Även om de blinda och synskadade inte kan se oss, så vill de att vi ska se dem. Det är det enda de vill. ”Vi vill känna att vi behövs”, säger Niklas. ”Vi behöver alla varandra.”


2 views0 comments

Recent Posts

See All