Krönika, Norra Halland, 21 feb 2014
Olympiska spelen kan förändra en idrottares liv. I skenet av medaljerna uppfylls drömmar och genom framgångarna öppnas nya möjligheter. Sotji kommer för många att bli början på ett nytt liv. På sätt och vis vet jag vad de går igenom, för det var på denna plats mitt också förändrades.
Våren 1987 kom jag och bröderna till Sotji under en Sovjetturné. Minnet från denna turistort är bestående, mycket på grund av de nya erfarenheter jag hade där. För första gången åt jag kotunga. Det var roligt. För första gången simmade jag med tantbadmössa. Det var mindre roligt. (Hotellets babushka jagade mig och skrek ”njet, njet!” när jag skulle hoppa i polen. Hon tvingade på mig en turkos gummimössa, dekorerad med utstickande vita rosor, med motivering att mitt hår skulle smutsa ner poolen annars. Att den redan var den skitigaste poolen öster om Istanbul var tydligen mindre relevant.)
Sedan räddade jag ett liv. En stupfull finländare begav sig ut på ett uppfriskande morgondopp i Svarta havet. Håll ett öga på honom, sa min inre röst. Och mycket riktigt, mannen sjönk som en sten. Med stor möda lyckades jag slita upp honom ur vattnet medan han spottade och fräste. Efter att ha klättrat över mig, utan att egentligen ha erinrat sig om min närvaro, staplade han vidare på bryggan mot hotellets bar. Utmattad mumlade jag tyst för mig själv: ”Jaha… varsågod då!” Mannen hade fått en andra chans till livet men visste inte ens om det.
När jag hade hämtat mig, suttit mig ner på bryggkanten och tittat ut över den blå horisonten påmindes jag: var det inte det jag själv önskade mig mest av allt just nu – en andra chans i livet. Behövde inte mitt liv också räddas?
Det var inte så att jag olycklig. Djupt inom mig kände jag trots allt tacksamhet. Fram till denna dag hade jag haft ett rikt liv med upplevelser många andra bara kunde drömma om. Men det fanns också en parallell verklighet, ett tomrum av något slag. Tre år av intensivt turnéliv hade satt sina spår hos denna sköra 20åring. Jag var rotlös i en ytlig värld, där allt handlande om jaget och personliga framgångar. Allt oftare ställde jag mig frågan: finns det inte något mer? Dag och natt sökte och bad jag efter ett svar. Jag visste att något slag förändring skulle bli nödvändig. Men vilken?
Då kom den inre rösten igen. Och denna gång överraskade den mig: Res på mission. Mission? Tanken hade aldrig slagit mig tidigare. Men då blir jag ju borta i två år? Det var en omvälvande tanke, men samtidigt talade hjärtat med varm tydlighet – och jag visste då av erfarenhet att det var bäst att lyssna.
Det är omöjligt att på några få rader beskriva omständigheterna kring en missionsresa, men det jag kan säga är att den förändrade mig som människa. Missionen hjälpte mig att komma ur den bubbla jag levde i eftersom all fokus, som tidigare samlats kring min egen person, nu riktades uteslutande på andra. Jag lärde mig att sann lycka handlar inte om vad du kan få, utan vad du kan ge. Det enda sättet att verkligen lyfta dig själv är att först hjälpa och lyfta andra.
Jag tänker ofta tillbaka på den veckan då jag vandrade längs Svarta havets kustremsa, tacksam att jag vågade lyssna till mitt hjärta, och för den riktning mitt liv kunde ta efter Sotji. Bland annat – och detta är en glad fotnot – så utvecklade jag på mission en kärlek för undervisning. Därför utbildade jag mig till lärare när jag kom hem igen. Och det blev sedermera genom läraryrket som kärleken till skrivandet växte fram.
Så att ni överhuvudtaget kan läsa denna krönika, det kan ni tacka Sotji för.