Jaha, då var det klart. Jag känner mig otroligt glad, upprymd och stolt över att på ett år tagit mig igenom Vansbrosimmet, Lidingöloppet, Vasaloppet och nu Vätternrundan. Nu kan man kalla sig själv en Svensk Klassiker… om nu det skulle vara så viktigt med en titel. Viktigast för mig är att jag har uppnått ett långsiktigt mål och att jag på vägen dit haft väldigt fina och roliga upplevelser. Och som bonus mår min kropp (och själ) bättre än någonsin.
Jag har fått frågan vilket av dessa fyra lopp jag tycker är tuffast. Utan tvekan Vätternrundan, har jag svarat. Samtidigt som den är underbar på sina håll, så är den brutal. Detta lopp ger mig mer smärta, illamående och verk än något annat (Min stackars lilla bakdel fick kämpa hårt för att överleva denna gång). Men det är också det som är det fantastiska. För när man väl kommer i mål är lyckan så oändligt stark. För man klarade det. Man klarade det!
Det fina med just Vätternrundan är att man också kan vara del av en stor grupp personer som trivs tillsammans och som strävar att stötta och hjälpa varandra. Sedan flera år tillbaks har jag tillhört en sådan grupp, Team Magnus. Jag ska inte ta för mycket utrymme här men klicka gärna på länkarna nedan för att veta mer. Team Magnus cyklar för livet. Under Vätternrundan, till exempel, hedrar vi någon i vår närhet som har gått bort och tillägnar våra tankar och ansträngningar till just den personen. Mycket annat gott och gemenskapsbyggande görs också, med Sveriges största eldsjälar i spetsen av verksamheten. Om du inte redan är medlem i Team Magnus önskar jag dig varmt välkommen. 🙂
Dagen innan loppet samlades vi i Motala kyrka för den traditionella minnesceremonin. en stund av stilla reflektion, vacker musik…
… och tankar från Team Magnus medlemmar om anhöriga som gott bort. Här berör Carl-Johan Malm åhörarna med minnen och känslor rörande hans far, Per, som avled i cancer förra året. Carl-Johan cyklade för Per i årets Vätternrunda – på sin bästa tid någonsin: 7:44.
Sedan var det dags att hämta nummerlappar, köpa kolhydrat-shots, snacka taktik, kolla lufttryck, äta pasta och försöka sova några timmar. Jag la mig kl 21. Ställde klockan på ringning kl 03:30. Trodde jag skulle få sova minst sex timmar. Den blev en. Bara att gilla läget.
Jag tar mig ner mot starten. Men precis när denna bild tas inser jag något förskräckligt.
Mina speciallagade energibollar, som jag hade ägnat mycket möda åt att förbereda – och som skulle hjälpa mig runt sjön (utan att må illa som jag ofta gör av vanliga energikakor och drycker) låg kvar i stugans kylskåp. Snacka om ödets ironi. Det var ju dessa bollar som höll mig vaken halva natten, då jag tänkte en miljon gång: Glöm dem inte!
Ja, ja… bara att skratta åt sin egen virrighet, le för kameran och ge sig av mot startfållan. 04:50 bär det av.
Sub10-gruppen bestod av ett härligt gäng Team Magnus veteraner blandat med några nykomlingar. Stämningen var på topp och vädret strålande. Det blev en avspänd, trevlig och social resa ner mot Jönköping. Roligt att få lära känna nya vänner längs de vackra vägarna.
Efter Jönköping kom jag dock lite på efterkälken då jag försökte hjälpa en team-medlem som tappat kraft i backarna. Vi cyklade tillsammans till Fagerhult där han ville vila ett tag. Jag satte därmed upp på sadeln med ett mål i sikte: ansluta mig till resten av sub10-gruppen. Jag bedömde att jag låg 15-20 minuter efter. Så jag höjde tempot rejält.
Problemet var att gruppen aldrig dök upp. Och när jag cyklat förbi Hjo misstänkte jag att jag måste ha missat dem någonstans. Och som jag sedan fick reda på, jag cyklade troligen förbi dem redan i Fagerhult, där de stannat rätt länge, vid en annan depå än den jag stannade vid.
Så hela den andra halvan av Vätternrundan, 15 mil, cyklade jag själv. Jag saknade självfallet det goda sällskapet, men… vad gör man? Det var bara att bita i, trycka ifrån och tänka glada tankar. Och ska jag vara ärligt, det gick ändå helt okej. Vädret var ju strålande, utsikten bländande, vindarna gynnsamma. Och människorna, jag kunde inte fatta det? Många var så trevliga. De ville prata och heja på mig, sjunga för mig (behöver jag berätta vilken sång?) och ropa mitt namn. Vad lustigt, tänkte jag, att så många känner igen mig. Men sedan insåg jag varför. Jag hade ju satt nummerlappen på ryggen, med mitt namn tydligt för alla att se. Bra taktik, Louis Herrey.
Denna bild är tagen 50 meter innan målgång. Jag är sliten och trött, men oerhört glad. När jag rullar över målgången på tid 10:31 kan jag inte hålla glädjetårarna tillbaka. Jag gjorde det! Min femte Vätternrunda. Min första Klassiker.
Strax efter min målgång kom resten av min sub10 grupp i mål – alla tillsammans i två snygga led. Jag önskade att jag kunde varit med dem hela vägen. Men det kommer nya år. Nya Vätternrundor. Jag kommer tillbaks. (Viggo också)
Jag lovade mig själv att jag skulle hoppa i vattnet, helst i en fontän, efter jag hade fullbordat Klassikern. Jag hittade ingen, så Vättern fick duga. Det är inte ofta jag spänner musklerna för allmänheten, men denna gång tyckte jag att förtjänade att få spänna mig lite. Det bor en Superman eller Superwoman i oss alla. Att livet ger oss möjlighet att ibland få gräva fram våra superkrafter, vilken glädje. Att veta att vi kan mer än vad vi tro, vilken styrka.
Vi ses i Motala nästa år.
Tack till Mattias Järelöv för ditt bidrag med (de finaste) bilderna 2, 3, 6 och 8.