I lördags, klockan 03:54, gav jag mig iväg med mina bröder från ett kyligt och regnigt Motala, redo att utsättas för fysisk och psykisk tortyr. 300 km senare återvände vi. Här kommer en kort rapport:
Om vädret: Duggregn första halvan av loppet. Allt blir genomsurt. Sedan upphör regnet, och i ett halleluja-moment strax innan målgången tittar solen fram.
Om kroppen: Tyvärr plågas jag av ett ont vänsterknä redan från början. Bröderna undrar om jag vill bryta. ”Aldrig!” svarar jag (att bryta var inget alternativ för mig, om jag så skulle krypa in i mål.) Men jag insisterar på att de ska cykla vidare utan mig (för att inte sinka dem ännu mer). ”Aldrig”, svarar de, ”vi gör det här tillsammans!” Kan man få snällare bröder?
Om omgivningen: Även om det är blött och kroppen värker så njuter vi alla av det sagolika landskapet. Speciellt vacker är sträckan mellan Motala och Jönköping. Jag hade bestämt mig innan för två mål: dels att komma i mål, men också att njuta av resan. Och även om jag inte gjorde det på utsidan så gjorde jag det verkligen på insidan.
Om cykeln: Väggrenen kantas ofta av dystra motionärer med cykelproblem. Men Nishiki, min trotjänare, tuffar på otroligt bra. Och det känns nästan som om den gör jobbet när jag inte längre orkar – speciellt i backarna.
Om målgången: Total cykeltid: 11:12. Underbart! Jag var inställd på 12-13 timmar. Visst är man långt ifrån de snabbaste, men man känner sig som en vinnare ändå. Kroppen är kaputt. Men vad gör det när själen känner sig euforisk. Vilken lyckokänsla! Damen som ger mig medaljen får en lång kram av mig, och jag tar inte bort blyklumpen från halsen på länge, länge.
Om återhämtningen: När jag kommer hem lägger jag mig i ett varmt bad. Mina grabbar sätter sig på badrumsgolvet och ställer tusen frågor. Samtidigt iakttar lilla Clara mig noggrant från topp till tå och konstaterar: ”Pappa, du är väldigt smuttig!” Halvt medvetslös mumlar jag något svar, men innan jag har talat färdigt känner jag hur en liten kropp hoppar in i badkaret och två små händer som börjar tvätta min rygg. När den servicen är avslutad släpar jag min stela kropp upp ur badet, lägger mig på sängen och får en härlig benmassage av min fru. Simply wonderful!
Sedan minns jag inget mer. Men jag antar att somnade – för jag började drömma om Vätternrundan 2010.
Lite bilder…
Richard på en öde gata i Motala, klockan 03:15, lördag morgon. Vi gör oss i ordning för rundan. Guldsprayen måste på såklart (det bjuder vi på) annars kan man ju inte cykla. 😉 (bild från mobil)
Bilden är taget av entusiastfotograf Bertil Berntsson i Hjo (stort tack Bertil!). Över halva loppet är kört. Lite slitna börjar vi se ut.
Fint målfoto av Richard, av Fotosidans medlem Mats Sarapik (ett varmt tack till dig också!)
Vid hemkomsten måste man ju ta en “segerbild”.
Och så den sedvanliga kyssen.
Nu laddar vi om för nästa år!!!