Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 25 Feb 2009. Automatic translation of text
FETMA, DEL 2
Visst är det intressant att ju äldre man blir desto mindre känner man igen sig, till exempel på foton och videoinspelningar. Hur kommer det sig? Måhända är ens självbild i första hand en exponering av själens tillstånd snarare än det yttre skalets; på insidan är man fortfarande arton år medan utsidan mer och mer börjar anta en främlings gestalt.
Förra veckan när jag var på Sydpoolen (badhuset i Södertälje) med Isak stötte jag på den där främlingen igen. Han dök upp i bara mässingen i omklädningsrummets spegeln. Underligt nog fann jag drag hos främlingen som liknade mina egna, men… nej… det kunde väl ändå inte stämma. Han var ju lite mer… hur ska jag säga… korpulent? Voluminös?
Jag och Isak skrattade åt varandras spegelbild – han lite mer än jag – när vi sköt fram våra magar för att tävla om vem som kunde bli tjockast.
Jag vann.
Jag kom då att tänka på gången när jag lurade Clara (vår tvååring). Hon, Isak och jag hade småbusat lite på hennes rum. Bland annat hade Clara roat sig med att boxa på min mage.
”Försiktigt,” sa jag medan jag putade fram magen, ”pappa har en bebis där inne.”
Hon stannade till och såg mycket fundersam ut. Sedan lyfte hon upp min tröja och pekade på magen. ”Bäsa (=bebis)?”
”Ja… bäsa,” klämmer jag fram, för nu börjar det bli svårt att hålla sig för skratt.
Då, utan förvarning, petar hon in pekfingret i min navel och kör den runt i cirklar i hopp om att få känna något.
”Var e bäsa?” säger hon uppgivet.
”Den kanske har gömt sig. Du får ropa på den.”
Vid det här laget ligger Isak och vrider sig av skratt på golvet. Men inget bryter Clara konsentration. Hon placerar hon ena ögat direkt utanför naveln och kikar in för att se om hon kan lokalisera bebisen. Sedan byter hennes öga plats med munnen, och med tydlig stämma ropar hon in naveln: ”Hallååååå!” Därefter lägger hon dit örat för att invänta ett svar.
Nu klarar vi det inte längre. Jag och Isak skrattar så mycket att vi håller på att kissa ner oss.
”Förlåt mig, gumman,” får jag fram till slut, ”pappa bara retas med dig. Jag har ingen bebis i magen. Den är bara lite… mullig…haha.”
Stackars barn, först förstod hon inte alls, men till slut fick vi reda ut det hela… tror jag.
Hur ska jag då sammanfatta allt det här? Jo, den märkliga paradoxen är att jag tycker det är helt okej att bli äldre. För varje ålder har faktiskt sin charm, till och med när den för med sig några extra kilon som present?
För det där med att kunna skratta åt sig själv, det är en av livets finaste presenter.
Okej, man kanske inte har kvar sin tvättbrädemage, men än så länge orkar jag bära mina barn i alla fall. 🙂 Här är jag med Clara och Isak. Äldsta sonen Johannes är fotograf. Platsen är Hjorthagen i Mariefred.