Opportunity is the Blessing (2)

This Swedish text is based on the original English version, with a few edits.

MÖJLIGHETEN ÄR VÄLSIGNELSEN

Som de flesta familjer tycker vi om att ibland samlas kring tv:n och se en riktigt rolig film. Nyligen hyrde vi Evan den Allsmäktige som handlar om en amerikansk kongressledamot som får ett uppdrag av Gud, alias Morgan Freeman, att bygga en ark.

Som väntat springer Evan på en del utmaningar när han påbörjar projektet, bland annat att övertyga hustrun om att han agerar under Guds ledning. En schism uppstår tyvärr och istället för att ge sitt stöd så kör hustrun iväg med barnen och lämnar Evan ensam med sitt väldiga åtagande.

Emellertid råkar (?) hon stöta ihop med Gud på en vägkrog, och han inleder en högst mänsklig konversation med henne. Och i slutet av samtalet frågar han följande:

”Om någon ber om tålamod, ger då Gud henne tålamod? Eller ger han henne möjlighet att utöva tålamod?

”Om någon ber om mod, ger Gud henne mod? Eller ger han henne möjlighet att vara modig?

”Om någon bad för att deras familj skulle bli lyckligare, skulle Gud överösa dem med varma, gosiga känslor? Eller skulle han ge alla en möjlighet att älska varandra?”

Dessa frågor tränger djupt in i kvinnans hjärta, för hon börjar nu förstå vad det hela handlar om. Och utan dröjsmål återvänder hon till sin man för att hjälpa honom med bygget.

När filmen var slut kunde jag inte låta bli att reflektera över hur djupsinnigt men ändå enkelt frågornas budskap var: de saker vi högst värderar i livet är det vi får genom erfarenhet. Visst kan Gud, livet eller ödet (hur man nu väljer tro) teoretiskt sett skicka en hög med välsignelser utan någon ansträngning från vår sida, men då skulle vi förlora den verkliga välsignelsen: möjligheten; det vill säga arbetet och ansträngningen att utveckla egenskaper som bland annat tålamod, mod och kärlek.

Om vi ser närmare på kärlek, till exempel, skulle man få ett varmare hjärta om man helt plötsligt slogs från ovan av en kärleksblixt? Kanske till en början. Men sedan då? Är det inte ofta så att en blixtförälskelse lika snabbt kan förvandlas till en oförälskelse?

Varför är det så? För det finns ingen substans som håller ihop kärleken; den har inte fått tid att växa. Kärleken lever alltså inte för sin egen skull. Faktum är, den lever inte alls om inte vi själva andas liv i den. Det som därför betyder något är att vi får möjlighet att visa kärlek – och att vi fångar den möjligheten.

Precis som Evans hustru fick jag mig en ordentlig tankeställare: att jag aldrig mer ska beklaga mig över något i livet som tycks udda eller saknas mig. Istället ska jag vara tacksam för varje möjlighet att göra något åt situationen. För vad är en möjlighet? Är det inte vår egen chans att bevisa vem vi är och att skapa den omgivning vi själva vill leva i.

När jag hade filosoferat färdigt – och bestämt mig för att möjligheten trots allt måste vara den största alla välsignelsen – då märker jag att det stinker från tvååringens blöja.

Min hustru märker samma sak och är inte sen med att bestämt men kärleksfullt påpeka: ”Din tur!”

Hmm… kanske möjlighet är ett överskattat ord trots allt.


0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla