I måndags, när jag var på Kungsmässan, hörde jag ett bekant ljud. Jag vände mig om och såg en grupp fotbollssjungande pojkar från Bulgarien. Deras hejaramsa ljöd så högt att butiksfönstrena skakade. Härligt, tänkte jag, nu är festen igång! För fest, det är verkligen vad Gothia Cup är.
Det flesta av oss vet att detta är världens mest internationella turnering, med ca 70 länder representerade. Men visste du att…
750 000 spelare har gästat Gothia Cup under åren (med start 1975).
22 000 mål görs i genomsnitt varje år (drygt 5 mål per match).
420 fotbollar slits ut eller försvinner.
422 000 portioner mat serveras. Den mest populära måltiden är köttbullar med potatismos. Till detta går det åt 205 000 köttbullar.
50 000 cupdeltagare besöker Liseberg denna veckan.
3 000 000 kr kostar invigningen på Ullevi.
Och på tal om invigningen, senare på måndagskvällen hade jag möjlighet att på uppdrag fotografera händelsen. Hela upplevelsen var naturligtvis spännande: ett fullsatt Ullevi, en färgsprakande show, fyrverkerier och jubel. Men det som gjorde mest intryck på mig var att se glädjen, förundran och stoltheten hos de utvalda deltagarna som entrade innerplanen. På bara några meter håll fick jag privilegiet att dokumentera deras känslor. De sjöng. De dansade. De skrattade. Lyckan var total.
För mig som har rest mycket i livet var det en ödmjukande tanke att några av dessa ungdomar kommer förmodligen bara göra denna enda resan i livet. Jag såg i deras ögon när de skådade ut över publikhavet att de höll på att spricka av upprymdhet.
Men för andra var detta kanske bara början på deras resa. Listan är lång på de spelare som nu är stjärnor på väldens arenor, men som då började sin väg mot framgång genom att vinna Gothia Cup: Alan Shearer, Kim Källström, Andrea Pirlo med flera.
Under kvällen såg jag en sådan vinnare. Det var en ung afrikansk pojke. I början var han inte som de andra. Han skrattade och dansade inte. Han skådade bara allvarsamt ut över de högljudda läktarna, och i hans blick växte det fram en längtan. Jag såg vad han tänkte. Fortsätt jubla ni bara! Men en annan dag kommer jag tillbaka hit. Och då ska ni få se på jubel!
Klick. Jag tog bilden som ingen av de andra fotograferna fick. Om tio år tror jag att den kommer vara värd mycket pengar.
