NU LÄNGTAR JAG EFTER DÅ
Visste du att begreppet nostalgi myntades redan 1678. Ursprungligen var det en diagnostisk term som i huvudsak användes för soldater med sjuklig hemlängtan. Faktum är, hade man drabbats av nostalgi så hade man ådragit sig en dödlig sjukdom sades det.
Hundra år senare började begreppet bli mer tidsenligt för oss, främst genom Immanuel Kant. Han hävdade att nostalgi i första hand är en längtan efter ett då snarare än ett där.
Jag tror att väldigt många av oss är nostalgiker. Jag vet att jag är det. Men jag är inte den som tror att en meningsfull framtid borde vara en återgång till ett skönmålat förgånget. Nej, såpass mycket förstår jag att nostalgin ofta förvandlar händelser till att bli ljusare än vad de var i verkligheten; nostalgins natur tycks vara att slipa bort de hårda kanterna från de gamla goda dagarna.
Men ändå tror jag att vi behöver dessa minnen – så länge vi har ett sunt förhållande till dem – för de är en oerhört viktig del av oss. Det vi var då är en del av oss nu.
Vilken paradox människan ständigt befinner sig i: vi borde se framåt (det tror jag verkligen på), men samtidigt tar vi regelbundet expresståget tillbaka till minnenas boning för att påminna oss om vem vi är och vad vi har att vara tacksamma för.
Ibland behöver du tid för dig själv då tankarna ostört får vandra bakåt. Genom skratt och gråt ser du på gamla familjealbum, läser dagböcker, lyssnar på bortglömda kassettband, känner doften av parfymerade kärleksbrev, eller besöker betydelsefulla platser. I detta privata rum ger du dig in i – ja, dras du in i – trots att det emellanåt betyder smärta att bara öppna dörren dit in. Men du gör det ändå. Så stark är nostalgins påverkan på själen.
Allt detta är fullt naturligt och ett av våra mänskliga behov. Därför är det helt okej att ibland säga:
Jag står här nu och ser ett där, men längtar efter ett då.