Idag vill jag göra något annorlunda och bjuda på ett tips om en tradition vi har i kyrkan, men som kan tillämpas av alla, oavsett livsfilosofi. Den kallas familjens hemafton.
Tanken är att man bestämmer sig för en kväll – förslagsvis på måndag för det ger en bra start på veckan – då man lämnar kalendern tom. Det är en kväll då ingen rusar hit eller dit, utan en tid då man ges tillfälle att mötas och växa som familj. Min egen familj är långt ifrån det fullkomliga exemplet, men jag kan ändå ge en bild på vad vi försöker göra.
Innan något annat händer stänger vi av all elektronisk utrustning. Det är ett sätt att visa att vi är mer dyrbara för varandra än hemmets dyra inventarier. Att se in i barnens ögon, till exempel, borde vara en högre prioritering än att stirra in i en LCD-skärm – en tanke för oss män kanske.
Vi börjar med en ordentlig middag – tillsammans (hur svårt är inte det att få till nu för tiden?). Förtäringen följs sedan av ett familjeråd. Det låter väldigt formellt, men det är helt enkelt en stund då vi planerar veckan tillsammans och låter alla komma till tals och säga vad det tycker om saker och ting. Det är ett simpelt men effektivt sätt för barn (och vuxna) att lära sig kommunicera, men framför allt att lyssna på andra.
Sedan är det dags för olika aktiviteter. Vad vi gör då varierar väldigt mycket – och det spelar inte så stor roll vad man gör, bara man gör det tillsammans. Som troende har vi ibland andliga tankekorn där vi tar upp viktiga värderingar som tro, kärlek, ärlighet, respekt för andra och så vidare.
Tycker man om musik, varför inte musicera tillsammans. Det skapar gemenskap och det är roligt. Det var faktiskt på en hemafton, när jag var sex år, som ”Herrey’s” föddes, när vi syskon genom lek och musik gjorde vårt första sång och dans nummer.
Vad mer? Spela spel (Monster BUZZ om Clara får bestämma), utomhuslekar, picnic i det gröna, bio på Heron City, och naturligtvis baka kakor (om jag får bestämma).
Så… blir man den ”perfekta” familjen av det här? Absolut inte. Men kommer man varandra närmare? Absolut. Och när allt kommer omkring så är det detta som betyder något: att man försöker ta sig mer tid för varandra; att man försöker ha roligt tillsammans (annars överlever man inte); att man lär sig att se andras behov. Om man inte kan lära oss detta i hemmet, hur ska man då kunna förmedla känslan till andra utanför hemmets väggar.
Hemafton är inte allt, men det är en del. Och är det inte i de små detaljerna som stora förändringar sker? Vem vet, kanske just er hemafton kan rädda er familj. Och har ni inte då kommit ett steg närmare att rädda världen?
Comments