SANNINGENS ÖGONBLICK Krönika i Norra Halland, 25 maj 2012
Imorgon är det dags. Då riktar vi våra ögon mot Azerbaijan när Loreen äntrar scenen i det nybyggda Baku Crystal Hall. Jag tror jag har en aning om hur hon känner sig just nu. När Loreen var bara ett år gammal stod jag själv, tillsammans med mina bröder, i en liknande situation. Året var 1984. Platsen var Luxembourg. Vad jag minns gick det ganska bra.
Något annat vi har gemensamt med Loreen är att vi också har uppträtt i Baku. Efter att ha turnerat i delar av Europa fick Herrey’s möjlighet 1987 att besöka flera av de forna sovjetrepublikerna, däribland Azerbaijan. Jag minns egentligen bara två saker från Baku – och de minnena är långt ifrån lika ljusa som de jag tror att Loreen kommer att ta med sig därifrån.
Det första minnet är något pinsamt och förmodligen mindre intressant för läsaren som saknar dasshumor. När jag en dag spatserade runt i Bakus största varuhus blev jag snabbt och oväntat magsjuk. Plågad av en allt mer upprorisk mage tog det tio minuter innan jag hittade de efterlängtade bokstäverna WC.
”Men var är toaletten?” frågade jag mig själv. Det enda jag såg var något som liknade en slags medeltida installation: ett lortigt bås med ett litet hål i golvet. (För att vara rättvis, Azerbaijan har moderniserats sedan dess.) Jag vägde mina val: antingen exploderade jag inom några sekunder eller så tog jag sikte på det lilla hålet. Jag valde det senare.
När jag kände mig redo att satinera mig tittade jag oroligt omkring. Var fanns toa-pappret? Jag såg ingenting förutom en tidning på golvet som det stod Pravda på. Åh, great! Var man tvungen att torka sig i ändan med ”sanningen”? Ja… det var man.
Det andra och än mer pinsamma minnet är baserat på en blunder som storebror Per stod för. Vi hade just anlänt till Baku efter en veckas uppträdande i Sochi, vid Svarta havets kust. Vi studsade upp på scenen, i bruklig manér, och rev loss showens första nummer. Publiken hängde med och allt gick bra, ända tills Per skulle ropa ut en välkomsthälsning till publiken när låten var slut.
”Hello Sochiiiiii!”
Jag har aldrig hört 10 000 personer blivit så tysta så fort. Och jag och Richard – för att inte tala om Per – ville ingen annat än att förtvina bort. Det är egentligen mitt enda råd till Loreen: att inte göra samma misstag som Per när hon står som vinnare imorgon kväll och ska tacka publiken i BAKU. För vinna, det kommer hon att göra. Sanningens ögonblick kommer vara bättre för Loreen i Azerbaijans huvudstad än vad den var för oss bröder.
Jag brukar sällan kunna förutspå vem som vinner Eurovisionsfestivalen. Jag har bara haft rätt två gånger: 1984 och 2012.