Minnenas stig
Som jag har antytt förut var det inte helt lätt att flytta från Södertälje. Under de tio år vi bodde där fanns det mycket som hann binda våra hjärtan till sig. Vi sitter naturligtvis inte i säck och aska och gråter sorgesånger varje kväll – för jag tror inte på att leva i det förflutna, och dessutom trivs vi väldigt bra i Kungsbacka – men ibland tar man sig en tripp ut på minnenas stig.
Detta kan lätt inträffa då jag pendlar mellan Göteborg och Stockholm. När tåget rullar förbi Södertälje Syds station och den fantastiska vyn över Hallfjärden öppnar sig, då öppnar sig dörren till mitt inre rum när jag ser ut över de platser vi höll så kära.
Jag söker med blicken. Där nere, vid den lilla viken, letar jag efter två pojkar och en liten flicka med färggranna flytvästar. De är där nere någonstans. De springer runt som yra höns och utropar glädjetjut, upprymda över att ha fångat sin första abborre.
Eller är de där borta vid stranden? De brukade ju alltid gå dit med sin mamma och pappa och kasta sten. Nej… jag ser dem inte.
Men, vänta! De är säkert borta vid bryggan och badar. Åh, vad de älskade att gå dit. Sist hade pappan och pojkarna tagit sig ett kvällsdopp där. I bara mässingen hade de hoppat och dykt från bryggan.
Jag minns hur pappan hade retat sina söner när de i kvällsljuset simmade längs vassen: ”Ni vet väl att gammelgäddan är på hugget i skymningen?”
”Vadå?” svarade den yngsta sonen. ”Kommer den att bita oss i…?”
”Ja… hehe… man vet aldrig!” retades pappan.
Som på en given signal vrålar båda pojkarna samtidigt och störtar mot bryggan. Pappan får sig ett gott skratt och det smittar snart av sig på sönerna när de funnit säker mark.
Jag skannar med blicken en sista gång. Var är de någonstans? Allt verkar så öde. Det finns ingen som badar. Ingen som skrattar. Att jag ser är is och snö. Det är kallt.
Jag vaknar upp från mina tankar av att mobilen ringer.
”Hej, pappa!” hör jag en liten röst säga. ”När du kommer hem imorgon, vill du åka och bada med oss på badhuset då?”
”Absolut, kompis! Hur kunde ni veta att jag längtade så mycket efter det? Just nu.”
Comments