Varför gör man det här igen? Man riskerar ju livet varje gång. Åtminstone utsätter man sig själv för en massiv dos av stresspanik. För det kryllar av dem: folk som springer över varandra; galna personer med mord i blicken; människor i frenetisk dragkamp om obetydliga saker. Det är djungelns lag som gäller. Klarar man det här då fixar man allt annat i livet.
Jag talar förstås om mellandagsrean.
Jag och Angelica hade gått upp tidigt på juldagen och begett oss till ett stort elektronikvaruhus. Redan vid parkeringen anade vi trubbel. Fullsmockad klockan nio på morgonen. Vad är det för fel på folk egentligen? Ska de inte vara hemma med sina barn och ta det lugnt och njuta av julefriden?
Det första vi såg när vi kom in i varuhuset var kön till kassan som var hundra meter lång. Jag skämtar inte. Den sträckte sig bokstavligen från den ena änden av lokalen till den andra.
Jag såg att många av dem som köade bar på samma typ av kartong. Och när vi kom ner till TV-avdelningen (för det var en TV vi var ute efter) då såg vi folk som stod och slet i dessa kartonger, placerade på en stor pall.
Jag gick fram till en av personerna som roffade åt sig en kartong. ”Vad är det för TV som är så populär?” frågade jag.
”Det vet jag inte!” svarade den stressade mannen.
”Så du har inte sett på ett prov-ex av den?”
”Nej!” sa han förvånat. ”Men du ser ju hur snabbt de försvinner! Är man inte kvick så är det kört, förstår du!”
Mmm… jag förstod precis. Inte.
Vi gick vidare in i en djungel av TV-apparater. Hur skulle man kunna välja? Till sist sprang vi i alla fall på en TV som verkade vara rätt storlek, till rätt pris, och med väldigt bra bild. Men för säkerhets skull ryckte vi tag i en stackars försäljare för att fråga lite om produkten och eventuellt om andra liknade apparater.
Han tog oss då till två andra TV-skärmar. ”Dessa är bra”, började han, ”men den till höger har…” Och så rabblade han upp en massa saker om tum-storlek, fördelen med 100 Hz, LED hellre än LCD, den klara kontrasten, etc, etc. ”Därför ska ni köpa den!”
”Men varför ser bilden på den vänstra TV:n bättre ut då?” frågade jag lite försynt.
”Nämen, det gör det ju inte!” svarade han rappt. ”Du ser ju här att pixlarna på denna är mycket mer osynliga än på den andra.
”Jaha?” Jag såg ingen skillnad alls.
Sedan kom en annan försäljare och tog över. Han hade lika övertygande argument – men för apparaten till vänster. ”TV:n till höger är kass! Det är den här ni ska ha!”
”Jaha?”
Tydligt förvirrade fick vi till slut tag på en annan säljare. Han tog oss tillbaka till den ursprungliga TV:n. ”Detta är det rätta köpet för er för att… bla, bla, bla…”
Jag och frugan tittade på varandra och skrattade. Vi undrade om de tre säljarna verkligen jobbade på samma företag. Men strunt samma, det var ju denna TV:n vi fastnade för från början. Vi slog till.
Och efter att ha tagit oss igenom monsterkön och sedan försiktigt kört hem, installerade vi apparaten i vardagsrummet och satte oss i soffan, ivriga att för första gången i livet få njuta av en ”perfekt” bild.
Men efter några minuter sa Angelica: ”Bilden, den är väldigt skarp… eller hur?”
”Mmm…” svarade jag.
”Jag får nog… lite ont i huvudet av att titta på den!”
”Åh… sluta nu!”