Artikel i Newsmill, 12 sep 2012
Evolutionsbiologen Patrik Lindenfors sparar inte på krutet. I den inledande meningen i artikeln “Romney saknar omdöme om han tror på mormonismen” går han till fullt angrepp mot mormonkyrkan.
Innan jag bemöter påståendena måste jag bara fråga: är inte detta platsen på Newsmill där vi diskuterar USA-valet 2012? Vad har då ovanstående anklagelser med ämnet att göra? Faktum är att Lindfors ägnar hela artikeln åt att misskreditera mormonkyrkans grundare, Joseph Smith, och Mormons bok, en av kyrkans skrifter vid sidan av Bibeln. Presidentvalet diskuteras överhuvudtaget inte, och Mitt Romney nämns bara i slutparagrafen:
”Antingen tror Mitt Romney på allt detta och då kan man på goda grunder ifrågasätta hans omdöme. Eller så tror han inte på det utan bara säger att han gör det, och då kan man på goda grunder ifrågasätta hans ärlighet.”
Så, om jag har förstått det hela rätt: 1. Om Romney tror på mormonläran så har han dåligt omdöme; eller 2. Om han inte tror på läran så är han oärlig. Listigt, Lindenfors. Snacka om dåliga alternativ! Vilket val Romney än gör så är han körd. Damned if you do, damned if you don’t!
Är det bara jag som ser röda varningsflaggor överallt? Det enda som är uppenbart med artikeln är att den är oerhört subjektiv. Lindenfors har bara ett mål: att framställa mormonismen som knäpp. För om kyrkan är konstig, då måste Romney vara konstig. Simpel logik.
Nej, faktiskt inte. Hör vi inte hur medeltida det låter? Ska vi på fullaste allvar diskvalificera en person från presidentposten på grund av hans livsåskådning? En jude som president? Nej, det går inte. Han tror ju att Mose talade med en brinnande buske och att Abraham försökte offra sin son. Men en muslim kanske? Nej, det går inte heller. Om ängeln Moroni diskvalificerar en mormon då måste ängeln Gabriel (som kom till Muhammed med Koranen) göra en muslim olämplig. En katolik? Alldeles för blodig historia. En pingstvän? För mycket Knutby. Jehovas Vittne? För lite jul. Men vad har vi då kvar? En ateist kanske? Nja… vågar vi det? Tänk bara på alla skoningslösa diktaturer. De värsta var väl ateistiska?
Vi kan hålla på hela dagen, men jag tror du förstår min poäng. Om man bara vill är det enkelt att hitta knäppa saker inom alla livsåskådningar. Men är det verkligen det vi ska slösa vår energi på? Jag säger inte att ingen har rätt till åsikter. Naturligtvis inte. Men det är när vi tar oss rätten att utbilda allmänheten om dessa åsikter, i tron att det är insikter, som problemen uppstår.
För åsikter är inte samma sak som insikter.
När vi uttrycker oss insiktsfullt om andra personer eller deras tro, då präglas inte våra ord av en personlig agenda. Istället visar vi respekt och förståelse och har en mer ödmjuk inställning till sanningen; vi inser att vi inte har monopol på sanningen och att vi inte kan använda den hur godtyckligt som helst. För om vi gör det då förvandlas vi genast till åsiktsivrare – ivriga att överföra våra egna känslor till andra, vare sig dessa är grundade i sanning eller ej.
En person som ofta förväxlar åsikt med insikt är den världsberömde biologen och ateisten Richard Dawkins. En del av mig hyser faktiskt stor beundran för en del av Dawkins – den del som är insiktsfull. Till exempel, ingen kan förklara evolutionsläran så vackert som denna framstående biolog. Jag måste erkänna att jag ser saker i ett nytt ljus efter att ha läst hans tankar om det naturliga urvalet. Men ibland, när professor Dawkins träder utanför sitt expertisområde, då har han fortfarande sitt mikroskop med sig. Det innebär att allt han ser, inklusive religion, det ser och tolkar han genom förstoringsglaset; många detaljer blir synliga men helhetsperspektivet försvinner. Sålunda blir han en åsiktsivrare, en person som tror han är kompetent i alla områden bara för att han är det i ett.
Det som hände i helgen är en perfekt illustration på vad jag menar. Internet översköljdes av artiklar (inklusive den av Lindenfors) och kommentarer om mormonismen, allt på grund av Richard Dawkins utspel i fredagens Skavlan. Biologen ödslade inte en sekund när han fick möjlighet att tala med Brandon Flowers, frontfigur i The Killers. Eftersom Flowers är mormon passade Dawkins på att förkunna, i nedlåtande ton, att Mormons bok är en ”uppenbar bluff”. Detta är tydligt, menar Dawkins, eftersom boken, som är från 1800-talet, är skriven på 1500-tals engelska. ”Så talade inte folk på 1800-talet. Boken är en bluff!” domderar biologen igen, ”den är en charlatans verk.”
En smått chockad musiker försöker förstå vad som precis har hänt. Hade han inte blivit inbjuden för att sjunga? Hur blev han hela kyrkans talesman? Flowers samlar sina tankar och börjar sitt försvar, men blir abrupt avbruten av Dawkins. “[Joseph Smith] var dömd för bedrägeri!” säger han bestämt, som om detta vore ett känt faktum. Då svarar Flowers: ”Nej, du borde läsa på bättre.” Varpå Dawkins replikerar: ”Det är det jag har gjort.”
Det är nu jag börjar tycka det är pinsamt – för Richard Dawkins. Bara några minuter tidigare hade han sagt att han ”vill visa respekt mot de troende”, men nu sitter han och talar nedsättande till en av programmets gäster och utger sig för att vara auktoritet på Mormons bok, en text han inte ens har läst igenom. Och dessutom börjar han att bluffa; han kan knappast vara påläst (och detsamma gäller Lindenfors) eftersom alla som kan sin historia vet att Joseph Smith aldrig blev dömd för något brott. Vad som däremot är sant är att många försökte få Smith dömd under den långa förföljelseperiod som drabbade kyrkan under 1830- och 40-talet. Med undantag av Amerikas svarta invånare så fanns det inte någon enskild folkgrupp som blev så svårt antastad under 1800-talet som just mormonerna. Av pöbelhoparna blev mormonerna mördade, våldtagna, plundrade och slutligen fördrivna från USA:s territorim. Joseph Smith blev själv mördad 1844.
Vad gäller Mormons boks äkthet så menar Dawkins alltså att boken måste vara falsk för att den skrevs på 1500-tals engelska. Det här är ett tomt argument. Självfallet skrevs den på 1500-tals engelska, för även om man talade annorlunda på 1800-talet så läste man inte annorlunda, speciellt inte de andliga texterna. King James-versionen av bibeln (med 1500-tals engelskan) var fortfarande i allmänt bruk. Joseph Smith valde helt enkelt att i Mormons bok uttrycka sig med det skriftspråk som var mest bekant för personerna i hans samtid. Inga konstigheter med det. Så har många översättare resonerat.
Om Lindenfors, eller någon annan för den delen, fortfarande tycker att det är omdömeslöst att tro på Mormons bok så kan jag inte hindra er att känna så (men det skadar kanske inte att läsa boken innan man uttalar sig felaktigt om den). Alla får naturligtvis ha sin åsikt, men det betyder inte att vi borde sprida den inte som en insikt, en uppenbar sanning: att en presidentkandidat måste hålla sig till en godkänd läslista för att kvalificera sig för jobbet. Obama och Romney får läsa precis vilka böcker de vill.
Och återigen, varför bekymrar vi oss för vilken tro en presidentkandidat har. Sedan när har vi svenskar brytt oss om dessa saker? Varför börja nu? Om vi vänder på steken, om Romney var ateist, skulle vi ha klagat då? Många amerikaner skulle självfallet haft svårt med det, men vi svenskar? Ingen skulle ens höja ett ögonbryn. Och ska jag vara ärlig, inte ens jag. För allt som betyder något är om personen i fråga tar sitt uppdrag på allvar, arbetar hårt och ser till folkets bästa. Det ansvaret finns det många som skulle kunna axla.
Till och med en ateist. Eller mormon.