Wrote this last week but forgot to post it…
HIMMELSKT ELLER HIMLA OVÄSEN?
Äntligen! Killarna höll på att krypa på väggarna, men nu är den här, VM festen vi alla har väntat på. Visst är det tråkigt att Sverige inte är med, men det känns som om de flesta man talar med har accepterat läget och kommer att titta lika mycket ändå. Jag vet att familjen Herrey kommer att göra det.
Och laddade är vi. Ett månadsförråd av chips och popcorn är införskaffat, glassen ligger i frysen och en VM fotboll är köpt så vi har något att göra mellan matcherna. Sedan har barnen fått en sak till, något jag strax skall avslöja, som fullbordar hela kalaset.
När det var dags för Sydafrikas inledningsmatch mot Mexico, då bestämde vi oss för att tillsammans med en annan familj gå till O’Learys för att äta god mat och samtidigt se matchen på storbildsskärm. Maten och inramningen i restaurangen var perfekt. Nu var det bara att njuta av matchen.
Men när allt drar igång tittar jag och hustrun frågande på varandra. Vad är det för konstigt ljud vi hör? Högt är det, och inte så lite störande, nästan som tusen tjutande sirener.
Tids nog kan vi avläsa från publikbilderna att oljudet kommer från basunliknande trumpeter av plast. Jag förstod ganska omgående att jag skulle bli tvungen att lära mig ytterligare ett utländskt ord i år (det första var Eyjafjallajökull såklart), nämligen vuvuzela.
Detta instrument, fick vi lära oss, håller sydafrikanarna mycket kärt, och de lovar att använda sina vuvuzelor vad varje match för att heja fram sina spelare (eller mer troligt sätta skräck i motståndarna). För dem är det himmelsk musik. Märkligt. För mig låter det mer som oväsen från en arg bisvärm.
Angelica frågar: ”Ska det verkligen låta så här varje gång vi ser på en match nu?”
”Tydligen”, svarar jag uppgivet.
Jag hinner inte mer än svara förrän vi ser att personalen kommer fram med något till alla barnen. Kan det vara… ? Nej, det är inte sant… varsin knallröd vuvuzela!
Jag tittar över på Angelica. ”Nej, nej, nej!” står det skrivet över hela hennes blick. ”Louis, gör något nu!”
Men det är för sent. Barnen har redan hoppat upp i extas, tackat snabbt och sprungit ut från restaurangen. När de kommer ut på gatan börjar de studsa och dansa, och förstås – blåsa i sina vuvuzelor.
Det kommer bli ett härligt VM!
Johannes ÄLSKAR sin vuvuzela! Han tar med den överallt, här med Clara på en fotbollsmatch med broder Isaks lag. (Clara kallar den för blåstrumpetaren.)
Och här har ni videon som tar död på all diskussion.