Lance Armstrong och mobbningen

Lance Armstrong. Nu revideras hans guldkantade saga. För en kort tid sedan var hans namn synonymt med vinnaren. Nu bär han namnet fuskaren. Men själv vill jag nog kalla honom mobbaren. För det är egentligen det han var: en ambitiös vinnarskalle som med brutala medel stoppade alla som kastade en skugga över hans gloria. Mångas liv och livsverk har han förstört.

     När vi tänker på mobbning får vi ofta bilden av en stackare i skolan som knuffas runt av några busar. Jag vet, jag har själv varit den där blyge parveln som stått i mitten av en cirkel och slussats runt som en centrifugerad vante. Jag grät förtvivlat men möttes bara av hånskratt och puttande händer. Jag har blivit retad, slagen, inlåst i skåp, ja… allt det där vanliga. En gång fick jag till och med badbyxorna avrivna i simbassängen, för att där, i hela min härlighet (som kändes allt annat än härlig just då), bli föremål för alla elevers gäckeri.

     Men den värsta form av mobbning upplevde jag nog när jag flyttade till en ny skola. Under det första året var det ingen som såg mig. Ingen som talade med mig. Jag erfor snabbt att ensamheten och isoleringen fick mitt hjärta att värka långt mer än alla knuffar, slag eller hånskratt.

     Jag skriver inte detta för att vinna sympatier. I rättvisans namn har jag också mött otaliga stunder av lycka i mitt liv. Dessutom är jag inte unik. De flesta av er har säkert upplevt liknande saker – och några av er långt värre draman (vilket jag djupt beklagar). Alla har vi sett motgångar och framgångar, sorger och glädjestunder. Det viktiga är väl vad vi tar med oss, vad vi har lärt oss av livets skola. Och vilken större lärdom kan vi inte tillämpa än att undvika upprepandet av våra barn- och ungdomssynder genom att inte ge mobbningen ett nytt liv på arbetsplatsen eller i hemmet. För tro mig, och det här är poängen: mobbning kan ske var som helst och klä sig i alla skepnader.

     Det finns Armstrongs överallt – ibland kanske det även är du och jag – personer som använder maktmedel, manipulation eller utfrysning i syfte att sätta sig över andra eller få vad de vill. De flesta mobbare är inte ”busar” från hem med social misär. Det är en myt. De som mobbar är vanliga människor. Ibland är de bara något mindre empatiska, något mer tanklösa och har en taskig självkänsla fastnaglad i själen. Som sagt… vanliga människor.

     Varför mobbar vi då? Svaret är enkelt. Vi gör det för att vi kan, för att vi ges möjligheter till det. Carpe Diem är vårt motto, men ofta missbrukar vi dessa ords betydelse; vi fångar varje tillfälle att lyfta oss själva och nå våra mål, även om vi behöver trampa på andra för att komma dit.

     Men det är inte värt det. Bara för att vi kan är det inte värt priset. Mobbaren skadar inte bara den mobbade utan också sig själv. I slutändan blir den som”slår” den slagne i livet. För den mobbade har åtminstone en chans att gå stärkt ur sina prövningar, men mobbaren kan aldrig undvika sitt öde: det han sår måste han skörda. Likt Armstrong kommer mobbaren tvingas stirra sanningen i vitögat en dag. Och vad han ser då kommer han inte gilla.

     Han kommer se sig själv.

#carpediem #bully #lancearmstrong #teasing #destiny #biking

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla