Jag vet att valet formellt är över, men osäkerhet över nationens regeringsarbete är fortfarande överhängande. Och hemma hos oss går snacket vidare. Men gissa vem som snackar mest? Barnen.
Det hela började med att Isak kom hem från skolan för ca en månad sedan, efter det att hans 4:e klass hade diskuterat val och politik. Han frågar: ”Pappa, är det någon skillnad mellan Vänsterpartiet och Krister-kraterna?”
Storebror Johannes vrider sig av skratt.
”He,he… ja, det kan man lugn påstå”, svarar jag.
Som förälder ser jag nu ett gyllene tillfälle att ha min första, riktiga politiska diskussion med barnen. Jag börjar med en objektiv (så långt det är möjligt) förklaring om vad alla partierna står för. Sedan diskuterar vi om hur viktigt det är att respektera andras åsikter; att de flesta partier har goda intentioner, även om man ibland har olika vägar för att nå sina mål.
Först trodde jag att allt det där skulle flyga rakt över huvudena på dem, men märkligt nog blev sönerna tagna. Helt tagna, faktiskt. För första gången började de älska sina läxor (de som hade med valet att göra i alla fall), de sprang runt i skolan och gjorde valundersökningar, och de började hänga utanför valstugorna.
När så stunden var kommen gick vi tillsammans hela familjen till vallokalen. Killarna var mer spända än vi vuxna, och de gav noggranna instruktioner, som: ”Glöm inte att lägga i rätt kuvert!” Och: ”Du måste visa legitimation!”
”Ja, ja, ja… vilket tjat!” svarar vi.
”Jo, men det här är jätteviktigt!” kontrar Johannes.
När vi kommer hem sätter vi oss framför tv:n. Godsakerna står på soffbordet och vi är redo för valvakan. Johannes har till och med tagit fram knappar från sitt favoritparti som han tvingar oss andra att ta på.
Som ni alla vet blev det en spännande kväll. Det upplevde Johannes också, milt uttryckt. Han kunde inte bärga sig. Under hela kvällen rapporterar och kommenterar han valets framåtskridande på sin Facebook sida.
Den där ungen är ju inte normal, tänker jag. Och jag får det bekräftat när jag måste tvinga honom i sängs klockan halv ett på morgonen.
”Neeeeeej!” protesterar han, med halvöppna ögon. ”Det är inte klart än! Du är ingen snäll pappa!”
Jag har ofta funderat på vad Johannes kommer att bli när han blir stor. Nu behöver jag inte funderar längre. För innan jag stängde av datorn kikade lite på det som Johannes hade skrivit på Facebook. Och där, i en kommentar från en av hans vänner, stod det:
”Johannes for President!”