It doesn’t get any better

Automatic translation of text

DET BLIR INTE BÄTTRE ÄN SÅ HÄR

Om du undrar varifrån det vackra helgvädret kom ifrån så kan jag här och nu avslöja, ödmjuk som jag är, att det var jag som satte igång det hela.  Ja… alltså inte jag direkt, utan högre makter naturligtvis (hur man än väljer att definiera dessa). Men jag har i en månads tid uppsänt oräkneliga böner med tydliga önskemål om fint väder för just den här helgen. Och så kom den, gåvan från ovan, precis som på beställning (endast för att bli kallt och regnigt igen så fort helgen var över).

Men… känn inte att du är tvungen att tacka mig för det. Det var ju trots allt för mina egna syften jag var så angelägen. Jag hade nämligen planerat en hajk med en grupp elever från ett religionsinstitut jag ansvarar för. Och nu, mycket på grund av det strålande vädret, blev den underbar.

Vi vandrade och slog läger utmed en vacker etapp på Sörmlandsleden, med start utanför Mölnbo. Hajken var en kombination av det praktiska mötet med naturen och av motivationsinriktade och trosstärkande aktiviteter. Eftersom några av mina livspassioner är undervisning och natur, så fann jag denna typ av erfarenhet ytterst inspirerande, och den gav mig minst lika mycket eleverna.

Men en av höjdpunkterna var dock när vår lilla grupp fick oväntat besök på lördagskvällen. Jag hade jag precis suttit i tankarna på hur härligt det skulle vara att få dela denna ljuvliga stund med familjen, när jag hör en bekant röst bakom en dunge träd.

”Pappa! Pappaaaa!”

Jag ser då en liten flicka som håller sin mamma i handen, studsandes fram mellan stenar och rötter.

”Här är jag!” ropar hon glatt.

Bakom henne går två pojkar som förutom sitt bredaste leende också bär på varsin jordgubbstårta. Angelica hade bakat dem som en överraskning för hela sällskapet.

Gissa om det blev populärt? Inte så att min halvbrända och rökskadade matlagning var så illa (enligt hajkstandard var den nog ganska tillfredsställande), men för eleverna var denna somriga efterrätt bokstavligen grädde på moset.

Det är inte alltid man får uppleva sådana dagar, men när det händer är det bara att tacka och ta emot: strålande solsken, bländande natur, glada elever, och så besök av familjen förstås – med gräddiga jordgubbstårtor.

Det blir inte bättre än så här.

Å så lite mysiga bilder…  (Vill du se alla hundra miljoner bilder klicka här)

Nygifta Henrik och Rebecka. Brudens far, Tor, i bakgrunden (han var vår första gästföreläsare). Gullig bild… pappa vet inte riktigt var hans ska titta 🙂

Sarah i ljuset av elden.

Efter nattens vila sitter John på denna vackra spång för att ta emot solens första ljus.

Jag kunde inte motstså. Jag var tvungen att ta åtminstone en makrobild av vassen.

Frukosten är serverad. På denna fantastiska panna (som jag fick låna av fritidsledaren på pojkarnas skola) stekte vi även pannkakor samt ägg och bacon. Mums!

Men något måste ju alltid gå fel. “Ska vi inte ta bort det överflödiga fettet från baconen?” frågar Rebecka. “Nja, det bränns säkert bort snart,” svarar jag. Och visst blev det så. Elden luktade sig fram till fettet, och swisch så hade vi en flamberad stekpanna. Ena hantaget på pannan blev förstörd i processen. Not good!

Nu ger sig sällskapet iväg för en 6 km hajk, med början på den långa spången.

Sörmlandsleden är ljuvlig.

Lunchpaus vid en sjö. Knäckebröd med majonäs och makrill med tomatsås. Sarah och Emilie njuter.

Ännu en paus. Då kan man ju passa på att hänga upp-o-ner i ett träd. Holly och Ellie.

När vi kommer fram till den sista lägerplatsen är alla varma. Vilken tur att det finns en till sjö där. Joakim dyker i. Det blev ett vackert magplask.

Miriam passar på att tvätta håret med… sjögräs?

Det här var den tredje ormen jag såg denna dag (har aldrig hänt förut). Den slingrade sig snabbt ut från bryggan. Ni som kan ormar, det är väl en vattensnok?

Det fanns gott om egen tid också på hajken. Här sitter Myanga (stavning?) och filosoferar lite. Fin bild tagen av Henrik.

På lördagskvällen kom Veronica och Mats Ekelund och samtalade med eleverna om livets olika skeden och om relationer. Veronica undervisar på Stockholms religionsinstitut och är en av mina bästa lärare…

Det tycker Mats också. Deras budskap uppskattades mycket.

Ellie lyssnar intensivt.

Och så var det ju tårtan, den måste vi ta med. Här sitter barnen och längtar. Du får vänta på din tur, förklarar Clara för Isak.

Lev väl, Louis

#sörmlandsleden #outdoors #Nature #Hiking #Teaching