DET DU VILL ÄR INTE ALLTID VAD DU BEHÖVER
Förra veckan tog vi med barnen till Folkets hus där det visades sportlovsfilm, Disneys Grodan och prinsessan. Filmen är unik på flera sätt: Prinsessan är för första gången mörkhyad; filmen är traditionellt tecknad (inte gjort hos Disney sedan 2004); och biodukens stora (i dubbel bemärkelse) behållning är en trumpetspelande alligator. Det svänger grymt om honom. Inte konstigt, han heter ju Louis.
I en sekvens av filmen beger sig prinsen Naveen av Maldonia och servitrisen Tiana, båda förvandlade till grodor, djupt in i Mississippis träskmark för att få hjälp av den något excentriska men visa Drottningen av Bayou, den 197:årige Mama Odie.
När Mama Odie frågar de båda grodorna vad de önskar svarar de att de vill bli förvandlade till människor igen. Då säger hon (fritt citerat): ”Och detta är vad ni behöver?”
”Ja?” svarar de. ”Det vi vill är väl det vi behöver?”
Träskdrottningen förklarar då att det man vill och det man behöver inte nödvändigtvis är samma sak. Oftast inte, menar hon. Sedan sjunger hon på sedvanligt Disneymanér en medryckande låt om hur viktigt det är att gräva lite djupare och se under ytan. Först då kommer man se vad som är väsentligt i livet.
Senare, på väg ut från biosalongen, smålog jag för mig själv. Tänk vad man kan lära sig av en tecknad film. Bakom allt det där socker-söta och barnsliga finns det faktiskt små guldkorn att hitta ibland.
Igår fick jag chansen att lyssna till Mama Odies sång igen. Där fanns en textrad jag fastnade för: ”När du har hittat dig själv, då kommer du att hitta det du behöver.” Kanske är det så att i jakten på alla de saker vi önskar i livet så tappar vi kontakt med vårt själsliga jag och glömmer av vad som verkligen är viktigt? Vi kanske börjar se oss själva med andras ögon och tror därför att det vi behöver – och vill – är det som andra vill. Sålunda förlorar vi vår status som autonoma individer i världen, eftersom världens ideal har blivit vårt nya, påtvingade rättesnöre.
Detta gestaltar sig i att vi ofta förväxlar faktiska behov med flyktiga begär, enligt mig en av livets största synder (som jag också är skyldig till). Då förlorar vi så mycket glädje på vägen, för vi ser inte det fantastiska vi har mitt framför våra ögon.
Det var ju det som var grodornas problem. De trodde deras verkliga behov var att bli människor igen – som i och för sig inte var en dålig önskan, men de var så förblindade av denna längtan att de missade det viktigaste av allt: den underbara kärleken. Det de behövde var varandra, oaktat vilken form de var stöpta i.
På tal om Underbart, vi älskar den Melodifestivalsången av Kalle Moraeus och Orsa Spelmän: ”Är det säkert att du älskar mig? Hör du kärlekens alla toner? Klingar starkt och underbart, underbart. ”
När jag under sändningen sitter intill min fru och ser våra barn dansa runt på golvet, med glädjetoner sjungande på sången så att fönstren nästan spricker, då spricker nästan mitt hjärta. Då vet jag. Jag har allt jag behöver.
Mitt framför ögonen.