Debattartikel i SVTDebatt, 19 sept 2013 En replik till Jessica Schedvin: “Svantesson måste ta avstånd från abortmotståndarna”
En av veckans största nyheter: Elisabeth Svantesson har just blivit utsedd som regeringens nya abortmotståndare. Eller… förlåt… arbetsmarknadsminister var det visst. Det är nämligen svårt att avgöra utifrån mediabevakningen; att Svantesson varit tidigare medlem i Livets ord och delaktig i organistationen ”Ja till livet” är uppenbarligen mer relevant än vad hon kan göra åt arbetslösheten. Och trots en god meritlista inför det nya uppdraget överskuggas detta av ett allvarliga faktum: vi har nu en minister som är (eller har varit?) emot abort. Gud hjälpe oss!
Det finns något obehagligt över fallet Svantesson. Och då talar jag inte om hennes person – som många vill få detta att handla om. Nej, det är hur samhälle och media på väldigt kort tid har byggt upp en bild av abortmotståndare som udda som bäst, kriminella som sämst. Men oavsett grad av galenskap så måste de genast förvisas från det politiska samtalsbordet.
Du får tycka som du vill så länge du är överens med mig! Är det så vi definierar demokrati och åsiktsfrihet: att tvingas till politiskt ”korrekta” värderingar under hotet att annars bli stämplade som fundamentalister. Vi får två val: antingen är vi för abort eller så är vi motståndare till mänskliga rättigheter?
Vi svenskar är bra på mycket. Tyvärr har vi lyckats bemästra dubbelmoralens konst också. Vi skriker om tolerans och öppenhet, acceptens och förståelse. Men när ska vi förstå att tolerans är bara tolerans om det fungerar åt båda håll. Vi kan till exempel inte, som Jessica Schedvin i gårdagens debatt artikel, kräva att Elisabeth Svantesson ska ta avstånd från vissa personliga åsikter för att kunna kvalificera sig till ett politiskt uppdrag (ett uppdrag som dessutom hanterar ett helt annat område än de social-religiösa frågorna). Att Schedvin karaktäriserar Svantessons människosyn som ”skrämmande” är inget mindre än orättvist, i synnerhet då arbetsmarknadsministern bara hade haft en dag på jobbet. Svantesson ska naturligtvis granskas, men då ska det vara utifrån hennes arbetsinsats, det hon gör, inte vad vi tror att hon kommer göra.
Att abortmotståndare skulle ha en ”skrämmande människosyn” är också ett oansvarigt påstående. Bara för att ge lite perspektiv, under första och andra världskrigen dog det 30 miljoner soldater på 14 år. Idag utförs det 40 miljoner aborter – på ett år. 40 miljoner liv! Det är skrämmande. I Sverige sker ingreppen närmare 40 000 gånger per år. Det är skrämmande.
Jag förstår att ämnet är känsligt och ger upphov till kraftigt polariserade åsiktsläger. Och så måste det få lov att vara. Personligen har jag starka känslor om livets helighet och försvarar gärna den oföddes rätt att leva. Samtidigt är jag pragmatisk och driver inte frågan in absurdum; ibland är abort den enda vägen. Emellertid är dessa situationer undantag snarare än regel. De allra flesta aborter (97%) sker som ett resultat av oönskade graviditeter. Det är detta jag anser bekymmersamt. Inte att människor blir gravida, utan att abort används – och uppmuntras av samhället som nästan något eftersträvansvärt – som ett preventivmedel. Tala om intressant människosyn.
I all uppriktighet, jag kan inte tänka mig annat än att vi alla är emot aborter. För det finns väl ingen ibland oss som inte vill minska antalet aborter? Det finns väl ingen som inte vill minska det fysiska och emotionella lidande som så ofta är förknippat med dessa ingrepp? Kan vi inte tala om hur detta ska gå till hellre än att misstänkliggöra eller svartmåla varandra. Där har båda sidor stort utrymme till förbättring.