How to (not) be a good neighbour

KONSTEN ATT (INTE) VARA EN GOD GRANNE

Ibland gör man saker som får en att bara vilja krypa ner i ett hål och gömma sig.

I somras övernattade jag och barnen i broderns lägenhet i Stockholm (vi skulle till Gröna Lund) och hjälpte till att tidig på morgon rasta hundarna, då Richard och hans Marie var bortresta. Medan den äldsta grabben låg och sov tog jag med de två yngsta barnen ut på gatorna i Stockholms innerstad, tillsammans med tre små yviga, glatt skällande hårbollar.

När vi kom tillbaka gick vi in genom porten och tog hissen till andra våningen. Sedan satte jag nyckeln i dörren och försökte vrida om.

“Men vad är det här?” sa jag till barnen. “Den går ju inte att öppna!” Jag försökte om och om igen, men dörren ville inte samarbeta.

Då kom vi på att det faktiskt fanns en person på insidan. Så vi knackar lite lagom försiktigt på dörren och väntar. Och väntar.

Vi knackar hårdare nästa gång. Men fortfarande inget svar.

Vi ställer oss frågan om Johannes har tuppat av där inne, samtidigt som vi går till kraftigare angrepp mot dörren. Knackningar blir snart till hårda slag, och vi ringer oavbrutet på ringklockan.

Fortfarande inte ett ljud.

Nu börjar bli irriterad. Jag öppnar brevinkastet och gormar: “Nu öppnar du genast dörren!” Därpå slår jag till den tjocka ekdörren en sista gång så hårt att jag får ont i handleden.

Då kom svaret till slut, men inte det jag hade förväntat mig. “Vad håller ni på med?” skriker en orolig kvinnoröst.

Kårar sprider sig snabbt ner för ryggraden. Jag tittar till vänster om dörren. På skylten står det ett annat namn än Herrey. “Neeeej!” grimaserar jag till barnen. “Vi har tagit fel port! Kom, vi drar!” Jag börjar snabbt putta hundar och barn i riktning mot hissen, men jag hinner inte långt. Jag hör hur dörren öppnas och ser snart en äldre dam i morgonrock, risig i håret och grön i ansiktet av ilska.

Nu brytet hela helvetet loss. Utan förvarning springer hundarna in i damens hall och skäller vilt. Själv skriker hon i panik, samtidigt som hon drar i kopplen för att få ut hundkräken. Jag känner hur yrseln kommer över mig. Det känns som om jag blivit teleporterad direkt in i en Monthy Python film. Jag säger förlåt hundra gånger om, men får bara tillbaka okvädingsord (som jag inte törst upprepa här) och hot om polisanmälan. Till slut får vi dock ut alla hundarna, och kvinnan smäller igen dörren efter oss.

När jag senare berättar för bror Richard om incidenten får jag ett “Åh, nej!” till svar. Han tycker visserligen att det hela var lite lustigt, men förklarar samtidigt att de har väldigt bra kontakt med grannarna, med ett enda undantag. Just det, ni gissade rätt. Och jag hade inte gjort saken bättre precis.

Fotnot. Jag fick veta att kvinnan i fråga har bland de andra hyresgästerna ett smeknamn. De kallar henne “hot psycho mamma”. Men faktum är, det är ett självvalt epitet. Det är detta namn som står i hennes egen mailadress. Typiskt min otur. Ska man välja någon att väcka på morgonen på det sättet, så kanske man skulle valt någon lite mindre “psycho”.

#Neighbours #Stockholm #chaos #dogs #Police #anger #mistake

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla