Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 15 Oct 2008.
This column is based on an earlier blog text.
HUR MÅR SAMVETET IDAG?
Oktober. För mig är detta moder jords bästa tid. Innan hon lägger sig till vila om vintern låter hon höstens lystra färger dansa över fält och skogar en sista gång. Och vi fängslas.
Samtidigt känner fotografen inom mig lite panik; ingen årstid har så många underbara motiv att bjuda på, men hur ska man hinna med att ta alla dessa drömbilder?
Därför blev jag så glad när jag och lilltösen kunde ta oss ut i skogen, och att hon, i takt med vagnens stadiga gungande, somnade fort. Vilken tur, tänkte jag samtidigt som jag tog fram kameran, nu passar jag på.
Inom loppet av en halvtimma har jag tagit flera hundra bilder, och jag känner mig väldigt upprymd. Det är svårt att uttrycka det, men jag känner mig ”hemma” i skogen, speciellt en sådan här vacker höstdag. Och jag bestämde mig för att fira på det bästa sätt jag visste: ta fler bilder!
Men. Just när jag började insupa allt det där underbara igen, då ser jag att någon annan har supit i skogen. Mitt framför mig, hängande på en trädgren, ser jag en ölburk. Tänk så fort en vacker bild kan raderas.
Vad är det för jeppar som gör så här, tänkte jag? Som nämnt i förra veckans krönika försöker jag alltid se det positiva hos folk, men erkänner mig ha vissa problem med nedskräpare. Så jag sträckte mig upp, tog ner burken och gick vidare hemåt.
Men jag hade inte gått mer än tio steg när jag såg ett härligt ljus som fångade en trädstam omringad av ormbunkar. Jag var bara tvungen att ta en bild. Så jag la ner burken på mossan intill och tog min bild (se bilden och övriga höstbilder på http://www.herrey.se).
När jag var klar och sedan hade gått ett stycke från platsen sa jag högt: “Nej! Burken!” Jag hade glömt att ta med den igen. Nu kröp en röst fram i mitt vänstra öra: “Äh, strunt i den! Det blir för jobbigt att gå tillbaks. Det är ju inte ens din burk.”
Jag var så gott som såld på idén när en annan röst hördes från högra sidan: “Vill du vara som nedskräparen? Om du går iväg nu är du precis likadan själv!”
“Okej, okej!” suckade jag svarande till mitt samvete. (Det är märkligt, men han vet alltid de rätta frågorna att ställa.) Jag vände på klacken och gick tillbaks, plockade upp burken, och slängde den sedan i närmaste papperskorg. Just som jag gjorde detta, gick ett äldre par förbi. De hade tydligen sätt vad som hände, för kvinnan sa glatt till mig: “Tänk om alla hade gjort vad du gjorde nu!
De gick så fort förbi med sina stavar att jag knappt hann svara, men överrumplad klämde jag ur mig: “Öh… tack!”
Och tack till dig…samvetet.
Louis
Det här är bilden jag stannade och tog.
Och här är lite fler höstbilder, några tagna nu, några tidigare.
