Den här händelsen ägde rum för länge sedan, men den är rätt speciell, så idag ville jag dela med mig av den till er.
Det har inte gått mer än två minuter sedan jag och familjen påbörjade resan från Öland tillbaks till Södertälje. “Vänd tillbaka!” ropar min fru. “Det ligger en ko därborta som ska kalva!”
Jag tvärvänder och trycker gasen mot plåten, orolig att missa ett fint fototillfälle. När vi kommer fram till hagen ser vi flera kor. Jag tycker de alla ser lite runda ut. Och så står de upp, som om inget märkvärdigt tycks hända.
Då ropar barnen: “Det sticker ut något där bak på en av kossorna!”
Jag springer runt bilen, rycker upp bagageluckan och sliter fram min kameraväska. I normala fall sitter objektivet fast på kamerahuset, men naturligtvis inte idag. Medan jag fumlar med utrustningen uttalar jag en viskande vädjan till den blivande mamman: “Snälla, knip igen! Bara en minut till!”
Till min glädje lyssnar hon på mig. Hon vandrar runt ett kort varv. Sedan lägger hon sig ner. Nu är jag redo med kameran, och tar en första bild.
Här ser man två av benen samt nosen på kalven. Som synes har korna upptäckt mig, men jag håller mig på avstånd med mitt tele-zoom så jag inte stör förloppet (och de glömmer faktiskt bort mig efter att fint ha poserat för denna bild).
Sedan ställer sig kon upp och vandrar runt igen innan hon på nytt lägger sig ner. Detta gör hon ytterligare en gång. Just som jag hukar mig i utkanten av hagen (med tillåtelse från den snälla bonden) och undrar om hon kommer att ställa sig upp igen, då hör jag ett kraftigt stönande. En gång. En gång till. Nu krystar hon för allt vad hon är värd, och stönandet blir värre för varje gång.
Jag har aldrig varit med om en förlossning utöver de jag upplevde tre gånger vid Angelicas sida. Minnet av dessa kom till liv, och jag fylldes genast av blandade känslor: Stockars ko, vad ont hon måste ha… Tänk, ett nytt liv är på väg – just nu… KOM IGEN! KÄMPA!!! Jag kände mig fånig – fast ändå inte – när mina ögon vattnades, samtidigt som jag tog nästa bild. Jag tycker den symboliserar ögonblicket perfekt: plågan föregår miraklet; ur den djupa smärtan föds det ett nytt liv till jorden.
I en sista kraftansträngning lyfter kon upp halsen och bölar som med en basuns röst. Nu! Nu kommer den! Kalven trycks fram och flyter mjukt ut på det gröna gräset. Min hjältinna, den utmattade kossan, ligger kvar och tar några djupa andetag. Men bara i några sekunder. Sedan reser hon sig upp, vänder sig mot sin nyfödde och ger den en puss på nosen.
Välkommen till jorden, min älskling!
Bonden talar om för mig att alla korna i hagen skulle kalva inom kort. Det kanske förklarade det stora intresset för den nyanlände. Flera av de andra kom fram och nosade. En var till och med så framfusig att bonden fick jaga bort henne.
På bilden ser kalven lite sur ut kan tyckas: Du är inte min morsa!
Efter flera vingliga försök ställer sig kalven upp till slut. Men det här med balansen, det är lite klurigt.
Under hela tiden så muar och knuffar kon på sin kalv, allt för att försöka hjälpa den upp. När den till slut klarar det får den en uppmuntrande puss.
Några minuter efter detta tog kalven några vingliga men bestämda steg mot slutmålet: mjölkfabriken. Den visste precis vart den skulle gå.
Jag ler för mig själv och säger: “Skål, det gjorde du bra!”
När vi till slut packar in hela familjen i bilen och åker iväg så känner jag mig helt slut. Inte för att jag hade tagit en massa bilder med ett tungt objektiv, men för att jag blev mer känslomässigt dränerad än vad jag innan hade föreställt mig. Jag tror vi alla kände oss privilegierade, att vi hade fått vara med om något väldigt speciellt – något heligt kanske man skulle man kunna säga.
Holy Cow!