OM GLÖMSKA, FÖRLÅTELSE OCH HOPP
Typiskt! Jag satte mig ner, öppnade locket till min laptop och skulle börja skriva det som jag bara för några sekunder sedan tänkte på. Men fingrarna hamnade i koma. Jag kom inte ihåg vad det var jag skulle skriva!
Det här med minnet, alltså! Jag måste säga att jag börjar bli lite orolig. Häromdagen, till exempel, hände det igen: nycklarna till mitt kontor hängde i låset – på dörrens utsida. Efter ett par timmar kom fastighetsskötaren förbi och undrade om jag behövde nycklarna.
Är det sant som min fru säger, att jag är precis som min pappa: alldeles snurrig? Han har i alla fall en bra ursäkt: han fyller snart 80 år.
Men en sak har jag faktiskt ärvt av min kära mor. Som ung var jag ibland irriterad på henne för att hon stundtals tilltalade mig med fel namn: ”Per… nej, Richa… jag menar, Louis!” Men! Hur svårt kan det vara? Visserligen är vi sju syskon i familjen, men bara tre killar. Vilken virrig mamma som inte kan se skillnaden på oss!
Nu när jag själv har blivit förälder är jag dock inte lika kaxig längre, i synnerhet när jag i det här fallet förmodligen är värre än mamma. Mönstret upprepar sig med ökad frekvens: jag rabblar upp samtliga barns namn innan jag får det rätt. Igår kväll, när jag skulle prata med Isak, blev det så illa att jag, efter att först ha ropat namnet på barn nr 1 och sedan barn nr 3, var tvungen att fråga barn nr 2: ”Vad var det du hette nu igen?”
Emellanåt har jag funderat på vad glömska egentligen är bra för? Gjorde Gud kanske ett misstag när han inplanterade minnesförlust-genen i vårt system? Eller ville han bara skapa lite underhållning för sig själv?
Att Gud har humor hyser jag inga som helst tvivel om, men om vi ser på glömska från ett större perspektiv kanske det ligger en djupare avsikt dold någonstans.
Kan det vara så att glömskans syfte är att skapa frid? För är det inte så att när vi först glömmer (eller lär oss att glömma), då först kan vi leva i verklig fred med varandra; då först kan vi förlåta varandra våra misstag. Vi glömmer, förlåter och går vidare.
Så alla vi snurriga, vimsiga, glömska tokstollar: det finns hopp för oss! För vi kan hjälpa till att ge hopp till en bättre värld.
GLÖM inte det!