DÅRE ELLER HJÄLTE? (Text baserad på krönika i Norra Halland, 19 juni 2012)
Vilken person, vid sina sinnens fulla bruk, går upp mitt i natten och sätter sig på en vass sadel och cyklar 300 km runt Vättern i regn och rusk? Man måste vara en dåre. Eller?
På lördag morgon klockan 02:45 ljuder alarmet. Jag har sovit i knappt två timmar. Men jag slår bort tanken på mer vila, för det är bråttom nu. Jag klär på mig, äter havregrynsgröt med banan och tar en sista koll på cykeln. Sedan trampar jag och de andra dårarna i teamet (se teammagnus.se) mot starten i Motala centrum.
Det är 10 grader i luften när vi rullar över startlinjen klockan 03:52. Jag är endast iklädd kortärmat och cykelshorts, överoptimistisk att SMHI förmodligen hade fel när de förutspådde regn. Men det dröjer inte länge innan den första droppen kommer. Och sedan är det som om någon öppnar himlens regnluckor, samtidigt som motvinden vaknar till liv.
Nu stänker det rejält på glasögonen och sikten reduceras markant. Och jag är genomblöt, för att inte tala om genomfrusen. Känseln i händer och armar är borta. Att göra en sådan enkel sak som att bromsa blir nu en kraftansträngning varje gång (vid flera tillfällen är jag ytterst nära att cykla in i personerna framför mig). Resan på Vätterns östra sida blir ett helvete, den delen av loppet som egentligen borde vara den finaste.
När vi rundar Jönköping och når den västra sidan lättar regnet upp. Team Magnus fylls av nytt mod och vi trampar tappert vidare. Men strax dyker nästa fiende upp: illamåendet. Det blir min följeslagare, mer eller mindre, under resten av loppet. Utmattningen låter heller inte vänta på sig. Många cyklister drabbas såklart, och flera av dem gör så grova misstag att det leder till svåra olyckor. Vi bevittnar några av dessa och får mer än en gång se ambulanser komma farande.
När jag väl rullar över mållinjen, på tiden 10:16, är jag lycklig och lättad men mår så fysiskt dåligt att det svartnar för ögonen. Jag säckar ihop på asfalten och har inte styrkan att resa mig igen. Sjukvårdspersonal kommer på plats. De konstaterar att jag har vätskebrist och hjälper mig snabbt med mat och dryck. Efter en halvtimme kan jag stå på benen igen för att kunna ta emot min medalj.
Då kommer vi tillbaks till den viktiga frågan: varför i hela världen gör man detta? Louis, du måste vara en dåre! Ja, det kan tyckas? Men varför känner jag mig som en hjälte? Och varför ser jag hjältar i de andra 20 000 männen och kvinnorna som kämpade sig runt Vättern, vare sig de kom i mål eller inte? Därför de gjorde just det: de KÄMPADE!
Vi kämpade alla mot tvivlet, mot rädslan att göra det omöjliga. Och varje gång vi besegrade en backe – och det fanns många som tornade upp sig som tsunamivågor – då var det egentligen inte backen vi besegrade, utan oss själva. Vätternrundan är som livets lopp: det är inte regnet, kylan, vinden, illamåendet eller backarna som är vår värsta motståndare. Det är vi själva. Som den vise Platon sa: ”Den första och största segern är att vinna över sig själv.”
Sedan har vi det sociala som väger tungt. På vägarna knyter man alltid nya vänskapsband. Jag hade härliga samtal med personer från alla delar av landet, t o m några från utlandet. För att inte tala om den underbara gemenskap vi hade i Team Magnus. Visst var det tufft, men att veta att det fanns andra där bredvid mig som också kämpade för samma sak, speciellt de som var mest dragvilliga i gruppen (de var fantastiska), det gjorde det hela lättare. Och ingen av oss kommer att glömma lagledarens ord, upprepade otaliga gånger under loppet: ”Alla ska med! Alla ska med över mållinjen!” Det är ord som gäller – inte bara i ett cykellopp.
Nästa år kör vi igen! Du hänger väl med? Du kan ta rygg på mig! 😉
Comentarios