Finding Your Smile

ATT FINNA SITT LEENDE

Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 14 Jan 2009.

Automatic translation of text

När vår andre son föddes år 2000 fick han namnet Isak, som betyder ”den leende”. Problemet var att ingen hade informerat gossebarnet om dess innebörd innan han kom till oss; han levde inte alls upp till sitt namn, utan skrek sig igenom det mesta av sitt första levnadsår.

Ingen av oss fick sova. Jag minns att det enda sättet jag kunde få Isak att (eventuellt) somna var att bära honom, med hans huvud vilande på min högra axel, och oavbrutet vandra runt i vardagsrummet. Om jag stannade eller försökte sätta mig ner, då vaknade han till och påbörjade andra akten av sin skriksymfoni.

Men sedan hände något. Ett leende började växa fram, och sakta ersattes skrik med skratt. Och som för att försona för den plåga han utsatte oss för (även om felet inte var hans) så började han ge tecken på ömhetsbevis. Innan han ens kunde tala ordentligt hade han förklarat för sina föräldrar att han var ”kär” is dem båda. Han blev dessutom snabb till att säga förlåt, och har idag vuxit upp till att bli familjens fridsstiftare.

Isak kämpade dock med en påtaglig blyghet som fick honom ibland, i ”trängda” lägen, att producera fram oborstade kommentarer. Dessa skrattar vi åt idag, men jag försäkrar er att så inte var fallet då det begav sig.

En gång när en aningen korpulent man skulle tala med honom försökte Isak i desperation komma på en artig öppningsfras. Men det enda han fick fram var: ”Varför är du så tjock?”

Vid ett annat tillfälle hade jag, Isak och Johannes blivit ombedda att sjunga en andlig barnvisa i kyrkan. Väl uppställda vid mikrofonen märkte jag att Isak hade myror i brallan av nervositet. Medan jag hoppades på det bästa sänkte jag mikrofonen till rätt höjd för barnen, men Isaks ängslan exploderade då fullt ut. Utan att tänka sig för, och med munnen rakt på mikrofonen, ropar han ut: ”Pappa! Sluta, din bajsklutt!” (Vem har sagt att kyrkan inte kan vara underhållande?)

I rättvisans namn, detta hände för flera år sedan, och Isak har kommit en lång väg även här. Faktum är, söndagen efter jul fick han och jag möjlighet att sjunga i kyrkan igen. Han hade själv valt den psalm vi skulle sjunga: Stilla Natt. Och han hade samlat mod att till och med sjunga den sista versen solo.

Hans ljusa stämma klingar fram de första orden på versen: ”Stora stund, heliga stund…” Då ser jag hur det vattnas i åskådarnas ögon, och jag uppfylls av tanken på livets underbara paradox; plötsligt var alla de tidiga sömnlösa nätterna värt allt besvär.

När Isak avslutar sången – och jag håller på att spricka av glädje för hans skull – då ger han alla ett leende jag sent kommer att glömma. Det säger: ”Jag klarade det!”

Isak har funnit sitt leende.

#smile

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla