Ett svar till SVTDebatts läsare som kommenterar min artikel Hyckleri att stämpla abortmotstånd som fundamentalism (blogginlägget finns även på länken, i kommentarsfältet)
Ett tack för alla kommentarer! Speciellt uppskattar jag de av er med sakliga åsikterna och funderingar. Och även om vi kanske ser livet med olika glasögon respekterar jag era åsikter. Till er andra, det står er självfallet fritt att säga vad ni vill till mig, men när ni väljer att göra er lustiga över Gud och religion, påstå er veta vad jag känner (dvs lägga saker i min mun jag aldrig har sagt) och sist men inte minst, placera mig i fundamentalist-facket, förstår ni inte då att personifierar själva problemet jag tar upp i artikeln. Med andra ord, ni hjälper mig bara bevisa bara min poäng.
I går sa en kvinna på P1 att Elisabeth Svantesson var en ”elek kvinna” för att hon var emot abort. Och jag behöver inte upprepa alla andra intressanta epitet som riktats mot henne under de senaste dagarna, inte helt olikt de som vissa av er har smickrat mig med. Jag vill inte ta på mig någon offerroll, men måste ändå påpeka hur tråkigt det är att så fort en troende öppnar munnen, så intar många av lyssnarna en slags ”default” position: att den troende MÅSTE vara fundamentalist, och att det han säger måste vara styrt av en dold agenda. Jag säger att det är tråkigt av två orsaker. 1) Man dömer någon baserad på fördomar eller förutfattade meningar, vilket resulterar i 2) en klart försämrad diskussionen eftersom man talar förbi varandra, i synnerhet när lyssnaren redan från början insisterar att den troende säger något han aldrig har sagt. (T ex, jag har aldrig sagt att vi ska förbjuda abort.)
Så vad ÄR det jag säger? Jag trodde jag var tydlig, men jag försöker igen:
Ska vi ha ett öppet, tolerant samhälle där vi i demokratisk anda respekterar åsikts- och religionsfriheten, då måste vi verkligen visa att vi MENAR det också. Det innebär, i fallet Svantesson t ex, att vi inte ger vika åt den snabbt framväxande åsiktskulturen som säger i princip: om du tycker som vi då får du vara med och spela, annars får du hålla dig undan; och speciellt till dig som är troende, om du inte ändrar dina åsikter idiotförklarar vi dig eller stämplar dig som fundamentalist. Detta tillvägagångssätt är INTE okej! Om Sverige ska vara den demokrati vi vill att den ska vara, där alla människors åsikter har ett värde – även den troendes – då måste denna attityd skrotas omgående.
Med detta sagt, jag menar inte att den troende ska vara fri från kritisk granskning. Han ska naturligtvis stå till svars och ta ansvar för sina handlingar. Men det måste ALLA göra! Vi kan ju inte ha anseende till personen; alla måste bedömas med samma måttstock. Och igen då till Svantesson, vi kan naturligtvis titta på hennes förflutna osv. Och skulle hon välja att öppna sig mer vad gäller hennes personliga tro, så gärna för mig. Men vi kan inte KRÄVA det av henne. Och vi kan inte kräva att hon ”tar avstånd” från hennes trosuppfattningar, som flera har begärt. Återigen, vad är det för demokrati?
Även om jag inte delar er oro har jag förståelse för att flera av er är nervösa på grund av Svantessons livsåskådning. Hon har uppenbarligen personliga värderingar som skiljer sig från era. Men det måste hon få lov att ha. Vi lever faktiskt enligt parlamentarismens principer. Det är det som är POÄNGEN med parlamentarismen: att människor med OLIKA åsikter samarbetar för demokratiska lösningar. Låt oss därför se hur Svantesson sköter sitt uppdrag. Hon har meriter för att klara av jobbet. Låt oss se hur hon klarar att leva upp till folkets och partiets förväntningar. Det sista hon förtjänar är att bli dömd i förväg. Senare, emellertid, om hon gör ett dåligt jobb, då är jag den första att vifta med den röda flaggan. Om ett år kan vi i så fall rösta bort henne. Det är så parlamentarismen fungerar.
”Men Louis”, säger du, ”hon är ju emot abort! Hon borde inte få vara minister alls!” Bortsett från det jag nyss förklarat, varför inte? ”För att hon är emot mänskliga rättigheter!” Är hon? Det är just detta som den svenska politiska åsiktsmaffian har försökt inpränta i våra sinnen: att abortmotstånd är direkt sammanknutet med motstånd till de mänskliga rättigheter. Detta har man malt och malt tills nästan alla tror att det är sant. Men det ÄR inte sant! Abort är inte definierat som en mänsklig rättighet. Om så vore fallet, var står det skrivet? Om det finns dokumenterat borde det rimligtvis stå i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men det gör det inte. Inte någonstans. (Lobbygrupper har försökt få stöd för ytterligare artiklar om rätten till abort, men FN-församlingen har röstat ner alla förslag) Däremot står det i deklarationen att ”varje barn har en inneboende rätt till livet” och att vi ska ”säkerställa barnets överlevnad och utveckling” (Artikel 6). I FN:s konvention om barns rättigheter läser vi dessutom att ”barnet på grund av sin fysiska och psykiska omognad behöver särskilt skydd och särskild omvårdnad, innefattande lämpligt rättsligt skydd, SÅVÄL FÖRE SOM EFTER DÖDEN”. Så… enligt FN:s definition, om mänskliga rättigheter handlar om någonting alls så är den rimligare slutsatsen att den åtminstone INTE handlar om rätten till abort, utan i så fall mer om skyddet för den ofödde. Detta är viktigt att belysa, för hur man än väljer att se på det så kan man i alla fall inte per automatik påstå att en abortmotståndare inkräktar på de mänskliga rättigheterna. Det är både orättvist och kränkande.
Några av er har undrar varför jag tog upp argument mot abort i min artikel om det var nu var åsiktsförtrycket jag ville åt. Det är en helt legitim fråga. I mitt första utdrag hade jag faktiskt inte med några personliga åsikter om abort. Men jag gjorde sedan bedömningen – rätt eller fel – att jag borde nog vara öppen med vad jag själv tycker i frågan, eftersom många skulle undra ändå. Jag resonerade att det var lika bra att vara ärlig. Då slipper läsaren leta efter den dolda agendan, etc. Men med facit i hand lyckades jag kanske inte helt med det målet. Det visade sig att några av er trodde att mitt mål var att lobba för ett större abortmotstånd. Så var inte fallet helt enkelt. Det var åsiktförtrycket jag ville åt.
Betyder det att jag inte bryr mig om abortfrågan? Jo, det är väl tydligt vid det här laget. Men den kom på tal bara för att den var en del av den ursprungliga kritiken mot Elisabeth Svantesson. Det var hon som målades fram som nästan omänsklig för att hon var abortmotståndare, och därmed diskvalificerad som minister. Jag ville visa att en kristen tro inte alls är grunden för diskvalifikation samt att det är högst MÄNSKLIGT att var emot abort. För oavsett vad motparten tror så är vi som talar emot abort egentligen inte EMOT någonting utan FÖR det största av allt – livet. För oss handlar det inte alls om en kamp mot kvinnans rätt över sin kropp utan snarare det ofödde barnets rätt till liv, och hur vi faktiskt kan ger bättre stöd åt kvinnan som hamnat i en svår situation. Jag är ledsen, men jag kan inte förlika mig med er som menar att det enda som kvinnan bär inom sig är en klump cellmassa. Det är mycket mer än så. Men… jag förstår att här skiftar åsikterna. Och åter igen, det är okej. Det viktiga är att vi inte demoniserar varandra för det.
Vidare, det var några av er som tog illa vid när jag tog upp statistik om soldater och aborter. Sett från ert perspektiv förstår jag kritiken. Jag kanske borde ha använt ett annat exempel. Bakgrunden till varför jag valde att ta upp det, emellertid, har med Jessica Schedvins uttalande att göra, att Elisabeth Svantesson skulle ha en ”skrämmande människosyn”. Jag ville då påvisa att det som VERKLIGEN är skrämmande i sammanhanget är de 40 miljoner aborter om året som utförs, och jag använde helt enkelt statistik från världskrigen för att få ett perspektiv på hur många liv det egentligen är vi pratar om. Sedan kan vi naturligtvis ha åsikter om huruvida man kan jämställa livet för en vuxen man med livet för det ofödda barnet. Det kan jag köpa. Men oavsett, min poäng är: hur man är ser på det så är det ändå ett LIV som släck. Vare sig vi tror att det ÄR en människa eller HÅLLER PÅ att bli en människa, så är det ändå ett mänskligt liv vi pratar om. Och vi pratar 40 MILJONER! Är det inte på 2000-talet vi lever? Aldrig förr har vi varit så upplysta. Ändå utförs fortfarande aborter i astronomiska proportioner. För mig är denna siffra på tok för hög. Det är inte värdigt den generation vi lever i. Jag förespråkar inte ett abortförbud (som flera av er tycks tro sig veta om mig). Däremot, jag skulle önska att vi börjar en dialog om hur vi kan få ner det höga aborttalet. Jag hoppas jag inte är för naiv, men jag inbillar mig att även DU vill detta, oavsett vilken livsåskådning du har. Detta var som sagt inte syftet med varför jag skrev, men kan det bli en sidobonus av det hela skulle jag naturligtvis ljuga om jag inte var glad för det.
Allt gott!
Louis