Fortsättning på Flykten från askmolnet, del 1
Efter viss möda hade jag lyckats ta mig från Frankfurt till Hamburg, och var nu redo att stiga på nattåget till Köpenhamn.
”Hallo!” ropar konduktören och hindrar mig.
Jag ser frågande ut. ”I’m sorry, is there a problem?”
”Ja…” börjar han på bruten tyska, ”why you go on train?”
”Because I’m going to Copenhagen”, svarar jag.
“Nein, zis train stop here!”
Är jag helt korkad (jag utesluter inte möjligheten), men står det inte på tavlan: To Copenhagen, 22:25? Dessutom har jag en biljett med samma information.
Jag uppmärksammar konduktören om detta faktum. ”It says ’To Copenhagen’ right there!” pekar jag.
”No, it doesn’t!”
”Yes, it does!”
“Nein!”
För en sekund känns det som jag har blivit teleporterad rakt in i Monty Pyton’s sketch I’d Like to Have an Argument, och vet därmed att jag inte har en chans att vinna, oavsett vad tavlan säger. För uppenbarligen är det ett misstag: mitt tåg kommer inte att gå inatt, utan tidigt morgonen därpå.
Nu uppstår nästa problem. Jag vet att alla stadens hotell är fullbokade, och jag ser redan resenärer som börjat bänka sig för natten runt om i terminalen. Var ska man sova? Om jag bara hade en varm jacka för den kyliga kvällen? Allt jag hade var en kostym.
Men något säger mig att kolla hotellen trots allt. Jag gick till samtliga, men inga lediga rum fanns att hitta. Trött i benen staplar jag in på det sista hotellet. Där möts jag av en leende receptionist. Han inser genast mitt predikament.
”You are lucky, mein herr! Zere is one room left.”
Tack gode Gud för den inre rösten. Den har aldrig haft fel. Nu fick jag sova skönt i sex timmar. Underbart!
När det tidiga morgontåget skulle åka var jag en av de första ombord, så jag fick en sittplats. Men när tåget rullar iväg har det hunnit bli proppfullt i gångarna. Och alldeles intill mig står en tennisspelerska som har ont i ryggen. Alla röda knappar i mitt samvete börjar blinka för fullt. Hon får min plats, och jag står i tre timmar tills vi kommer till färjan till Danmark.
Efter 45 minuters vila på båten går vi på tåget igen. Denna gång hittar jag en annan plats – och nu känner jag verkligen för att sitta. Problemet är att platsens tidigare ägare snart dyker upp. Och han har inte sovit en blund på hela natten. Återigen börjar samvetet gnaga. Varför ska just jag ha världens sämsta (eller bästa, hur man nu ser det) samvete? Det var bara att ställa sig upp igen. I två timmar till.
När vi kommer till Köpenhamn står tåget till Stockholm inne på station. Men det går om en minut. Med väskan i hand sprintar jag igenom en tät folkmassa och kastar mig in i det nya tåget. I samma stund stängs dörrarna.
Jag ser mig omkring. Wow, tåget är ju inte ens halvfullt! Jag kan sitta var jag vill! Men när vi kommer till Malmö väller det in folk, och alla vi som färdats från Tyskland (utan platsbiljett) får stå igen. Under resans gång hittar jag ibland en ledig stol, bara för att bli tvingad att stå igen vid nästa station. Under hälften av resan bytte jag plats sex gånger. Under den andra hälften stod jag och trängdes med en grupp finnar i bistron. De hade på egen hand tömt hela tågets vin- och spritlager och var, hur ska säga det, väldigt glada.
För att förvärra saken får tåget problem med några trafiksignaler (såklart!), och blir ytterligare två timmar försenat. Som tur är träffar jag dock några trevliga personer på tåget som är i samma sits som jag, och våra konversationer tycks motverka den långa väntetiden.
Självfallet inser jag att askmolnet har gett andra personer betydligt svårare omständigheter, men jag var ändå lättad att komma hem, speciellt att få bli omfamnad av en familj som verkligen tycks ha saknat mig. Helt plötsligt var min 31-timmarsresa från Frankfurt till Södertälje värt alla bekymmer. För jag hade nått målet.
Jag hade kommit hem – till dem jag älskar.