Flykten från askmolnet, del 1
Jag och några kollegor åker till Frankfurt flygplats på väg hem från en konferens när vi hör nyheten: alla flygplatser norrut håller på att stänga på grund av det isländska askmolnet. Föraren trampar på gasen. Kanske finns det ett litet hopp kvar?
När vi kommer fram springer vi enligt olika hänvisningar hit och dit, men når till slut rätt Service Center. Kön är två timmar lång. Under väntetiden får vi höra att all flygtrafik är definitivt stoppad – i möjligtvis en vecka framöver.
Vi fattar ett snabbt beslut: ner till tågstationen! Emellertid tänker andra som vi, och vi hamnar i ännu en lång kö. När det är vår tur betjänas vi av Tysklands mest stressade och ilskna kvinna. När vi ser röken komma ut ur öronen på henne (jag tror hon är askmolnet personifierat) förklarar vi försiktigt att vi är fyra som vill ta oss till Köpenhamn. Hon ryter åt oss att det bara finns tre biljetter kvar på nattåget med liggvagn, framme nio nästa morgon. Den fjärde personen får åka vanliga tåg under natten och komma fram 06:00. Jag erbjuder mig att avstå liggvagnen. Jag skulle missa sängen, men som bonus skulle jag åtminstone komma fram tre timmar tidigare. Trodde jag…
Snabbt köper jag en biljett till Hamburg och springer mot perrongen, längst ner på stationen. Tåget går vilken sekund som helst. Jag flyger ner för rulltrappan och rusar fram mot första vagnen. Men dörren stängs mitt framför näsan på mig.
Väntar en timma. Tar nästa tåg. Tåget är fullspäckat. Anländer fyra timmar senare. Springer upp till biljettluckan. Ny, lång kö. Tids nog bemöts jag av ännu en stressad kvinna. Men hon är snäll i alla fall. Fast det hade hjälp om hon kunde engelska. Efter femton minuters teckenspråk och diverse armviftningar kunde vi dock förstå varandra till slut, och jag får mina biljetter: från Hamburg till Köpenhamn, med diverse byten och färjeresa under natten.
Nu börjar magen kurra. Har inte ätit på länge. Skyndar mig runt, innan tåget går, för att hitta en matbit. Jag ser massor av restauranger och snabbkök. Går fram till den första. Ledsen, säger de, vi tar inga kreditkort. Oj, då, jag som aldrig reser med kontanter. Okej, vi tar nästa. Ledsen, inga kort accepteras.
Efter att ha fått samma besked på samtliga matställen ser jag en Pressbyråliknade kiosk. Visserligen säljer de bara chokladbitar där, men jag har tur: de tar kort. Men när jag ska betala går kortapparaten sönder. Expediten tar tio minuter på sig att fixa problemet. När hon är klar har jag två minuter på mig till tåget.
Med väska i hand springer jag 400 meter på ny världsrekordtid. Jag kommer till den angivna perrongen, men inget tåg. Jag missade det! Nej, vänta, där kommer ett tåg som det står Köpenhamn på! Men neeej! De har bytt perrong.
Snabbt upp för rulltrappan. Snabbt ner för nästa. Jag kan knappt andas. Men jag KLARADE det! Nu var det bara att gå på tåget. Trodde jag…
Fortsättning följer…