Krönika i Norra Halland, 29 april 2016
Ibland har jag frågat mig själv om jag går igenom en femtioårskris. Inte för att jag är direkt nedstämd utan för att jag har en sådan lust till utmaningar. Denna livslängtan har visserligen alltid funnits där, men i år tränar jag extra för att bli en svensk klassiker, jag renoverar en gammal träbåt och för några veckor sedan var jag på min första överlevnadshajk.
Efter flera års beundran för Bear Grylls, Dual Survivor och andra överlevnadsexperters liv i tv-rutan bestämde jag till slut att det var dags att utmana mig själv.
”Men pappa”, säger Isak, ”Du kommer inte klara det!”
Inspirerande ord. Faktiskt. Det finns inget som triggar mig så mycket som när någon säger att jag inte kan. Men i sonens försvar, allteftersom tiden närmade sig övergick hans tvivel till oro för pappas isolering i skogen. ”Jag vill inte att du ska vara ensam där ute.”
Han hade delvis rätt. När jag väl kom ut till den stora granskogen kändes det ensamt. Avskildheten var påtaglig. Det var jag och naturen. Samtidigt var det just detta jag behövde: en flykt undan världen. Bort från allt buller. Bort från alla dataskärmar. Bort från alla måsten. Bort från familjen? Ja, till och med den.
Det är svårt att förklara om man inte själv har upplevt det, men det händer saker med en människa som är helt isolerad i naturen, utan skydd, värme och med begränsad föda. Man tänker annorlunda och sinnet blir klarare; det som är viktigast i livet blir mer framträdande. Och för mig var det tydligt: hemmet och familjen betyder allt.
Därför tvekar jag inte att rekommendera en liknande hajk för alla läsare. Inte nog med att man blir hänförd av naturen, men livets prioriteringar hamnar på rätt plats i hjärtats rum. Ibland behöver man vara utan det väsentliga i tillvaron för att verkligen uppskatta det mer.
Jag arbetade hårt hela dagen för att förbereda mig för natten. Skydd och värme var det som gällde. Ett mossbeklätt vindskydd fick bli min sovplats, nära intill en eldstad som blev min värmekälla. Någon sovsäck fanns inte i den nollgradiga natten. Sedan var det bara att samla ved. Timme efter timme.
När jag i kvällsstunden slagit mig ner vid elden och fått i mig lite soppa och granbarrste började själens grubblerier igen. I natthimlen, mellan grantopparna, dök stjärnorna upp. Jag tänkte på Tranströmers välbekanta ord: ”Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över trädet.”
Jag såg ner i den sprakande elden och hasade mig närmare dess värmande lågor. Jag var ensam, men ändå inte. Den eventuella oron för den mörka, isolerande natten var borta. Allt jag kände var värme och kärlek. Igen, det är svårt att förklara, men i den stunden kände jag mig älskad. Ensam men älskad. Men det var något mer. Jag blev omsluten av en oemotståndlig längtan att andra skulle få uppleva samma sak.
Missförstå mig rätt, jag är inte ute efter sockertoppade klichéer, men jag visste att det jag kände i den stunden var sant: att du också är älskad.
Jag vet inte vem du är. Kanske är du en av många som just nu känner att livet är som en överlevnadshajk – i storformat – där du ofta kämpar för att överleva, famlar i mörkret eller gråter i din ensamhet. Men du är inte ensam. Det finns det någon som vakar över dig och säger: Allt blir bra till slut. Kom och värm dig vid mitt ljus.
Kämpa på min vän,
Louis
Jag har mer tankar om detta, åt det (ännu mer) andliga hållet, i videon jag spelade in på plats:
Klagovisorna from Louis Herrey on Vimeo.
Bilder från 9-10 april
Hela gänget, innan uppdelningen i skogen.
Dagen efter. Alla överlevde.
Från första minut när jag blev själv ute i skogen började jag bygga läger.
Tycker det blev ganska fint, om jag får säga det själv.
Här har man det bekvämt… än så länge. På natten blev det nollgradigt. Utan sovsäck. Tack och lov för den varma elden.
Starta elden för att värma vatten för Varma Koppen…
Som jag avnjöt i stillhet i den underbara naturen. Det här måste vi göra igen.