Detta är en kommentar till ateisten och evolutionsbiologen Patrik Lindenfors artiklar i Newsmill. Han menar att vi inte kan ha en USA-president som är mormon eftersom dennes religion är ett uppenbart falsarium. Vad skulle detta inte då säga om Mitt Romneys trovärdighet, säger Lindenfors?
Jag har själv svarat i Newsmill med denna artikel. Och här nedan följer fler tankar…
Jag förmodar att varje vetenskapsman, inklusive evolutionsbiologer, är extremt noggranna i sin forskning. Man testar sina teorier på olika sätt och väger in all fakta och information – från alla tänkbara källor – bara för att vara säker på att man inte har missat något och för att få bästa möjliga resultat.
Därför är jag förbryllad. Om det är fakta och sanning Patrik Lindenfors är ute efter, varför utöver han inte samma objektivitet och noggrannhet vid granskning av mormonismen som han annars skulle göra? En illustrerande fråga: hur mycket objektiv sanning kan man få veta om en person genom att fråga hans fiende? Ändå är det precis det som Lindenfors gör. Som stöd för sina anklagelser mot Joseph Smith och kyrkan citerar han två källor. Den ena är Utah Lighthouse Ministry, som drivs av Jerald och Sandra Tanner. De är ökända anti-mormoner och ägnar all sin tid till att misskreditera kyrkan, speciellt med att leta efter oegentligheter i kyrkans historia. De får dock inte smickrande betyg av andra historiker.
Den andra källan Lindenfors tar fram när han vill påvisa det farliga i Romneys religion är skribenten Laurie Winer. Hon kan heller inte kvalificeras som objektiv. Hon döljer knappast det faktum att hon ogillar (milt sagt) republikanerna. Dessutom har hon, likt Tanners, inte mycket till övers för mormonkyrkan.
Jag säger inte att kyrkan ska stå fri från kritisk granskning. Tvärtom, jag anser det viktigt att alla livsåskådningar får sitt rättmätiga del av test och prövning. Men för att detta prov ska fungera måste alla sidor vägas in, annars mister granskningen sin trovärdighet. Och om jag får vara mer personlig, det är inte respektingivande att först ha dålig koll på sina källor och sedan komma med krav att motparten (jag i det här fallet) måste motbevisa alla påståenden från dessa källor. Är det min skyldighet? Hade det inte varit bättre att först göra sin hemläxa – till exempel läsa hela Mormons bok – innan man börjar rada upp citat och fakta som man i första hand har fått från kyrkans motståndare.
Med det sagt, jag vill ändå bemöta några av de saker Lindenfors lyft fram som stora frågetecken i mormonismen. Jag gör det trots att många i min omgivning råder mig att låta bli. De menar att bara talar till döva öron. Kanske, kanske inte?
Var Joseph Smith en brottsling?
”Det krävs en väldigt speciell sorts lydnad att bortse ifrån alla inkriminerande evidens på Josephs Smiths ohederlighet…”, skriver Lindenfors. Alla inkriminerande evidens? Förklarade jag inte tidigare att kyrkans grundare aldrig blev dömd för något brott? Föga hjälpte det tydligen, för nu har Lindenfors grävt fram bevis. Från Tanners. Förstås. Fallet känner jag väl till. Året är 1826. Platsen är South Bainbridge, New York. Detta är första gången Joseph Smith anklagas offentligt, för att vara en ”oregerlig person”. Men varken Tanners eller någon annan kan påvisa att den 21:årige Joseph blev dömd – och mycket riktigt kunde han inte bli det enligt lagen eftersom det var ett förhör han kallades till. Jag kan ge ytterligare detaljer som styrker Josephs frikännande, men det borde räcka med detta. Argumentet är hur som helst svagt. Vad man än tycker om Joseph Smith – och jag kan vara den första att medge (som han själv också gjorde otaliga gånger) att han inte var fullkomlig på något vis – så far man med osanning när man insisterar att han är en dömd brottsling och bedragare, i synnerhet att det skulle finnas flera evidens som inkriminerar honom. Det håller bara inte.
Berättar Mormons bok att svart hud är ett straff från Gud?
Nej, absolut inte. Boken talar överhuvudtaget inte om svarta personer. Men kortfattat, Mormons bok innehåller bland annat berättelsen om två folk, nephiterna och lamaniterna. Till en början är nephiterna de som strävar att hålla sig nära Gud medan lamaniterna gör uppgör och blir ett ont och lättjefullt folk. Det står då visserligen skrivet att Gud straffar dem, och den ”mörka” hyn nämns i sammanhanget, att detta skulle vara deras särskiljande drag. Men det är viktigt att förstå språket i skrifterna. För det första, när det står talas om att Gud straffar människor så menas det alltid att det är människorna som straffar sig själva (konsekvenserna av att ha gjort onda eller dåliga val). Mormons bok är tydlig med att lamaniterna drog straffet över sig själva. Den mörka hyn då? Enligt min förståelse av Mormons bok så är detta en metaforisk beskrivning av en ”mörkt” folk, dvs ett folk vars uppsyn var en avspegling en mörkt inre. Att det är metaforiskt menat stöds i andra partier i Mormons bok där det beskrivs att lamaniter blir “ljusa” när de vände sig till Gud. Naturligtvis var detta folk inte en grupp kameleonter som ändrar färg stup i kvarten. Det som beskrivs är helt enkelt ett inre, andligt tillstånd. Ljust = närmare Gud. Mörkt = långt från Gud.
Ett vanligt sätt att attackera mormonerna för rasism har varit att hänvisa till vissa verser i Mormons bok som beskriver lamaniterna. Men de som uttalar sig i frågan kan inte ha läst boken i sin helhet, för den är allt annat än rasistisk. Den Gud som beskrivs är en Gud helt utan anseende till personen. Men trots det finns det personer som tror att boken ger en bild av lamaniterna som evigt straffade av Gud. Men så är inte fallet. I slutändan är det faktisk nephiterna, de som skulle vara det “ljusa” folket, som blir det mer ogudaktiga, och dukar under till slut, medan lamaniterna blir välsignade av Gud och givna stora löften om framtiden.
Vi kan se på många fler exempel, men jag summerar med följande ur Mormons bok (2 Nephi 26:33):
”Och [Gud] inbjuder dem alla att komma till honom och ta del av hans godhet. Och han avvisar ingen som kommer till honom, varken svart eller vit, träl eller fri, man eller kvinna… och alla är lika inför Gud…”
Det är budskapet i Mormons bok.
Är Abrahams bok en förfalskning?
Patrik Lindenfors ger en ganska korrekt beskrivning av bakgrunden, att Joseph Smith fick i sin ägo en papyrusskrift, fyra rullar tror man att det var. År 1871, i den stora elden i Chicago förstördes rullarna, allt utom ett fragment från en av rullarna. Detta återfanns i Metropolitan Museum i New York 1966. Egyptologerna menar att det som står i fragmentet inte motsvarar det som står i den tryckta Abrahams bok. Alltså, säger kyrkans kritiker, måste Abrahams bok vara ett påhitt.
Att boken teoretiskt sett kunde vara en påhitt kan jag inte förneka, men att som Lindenfors säga att boken är en “uppenbar förfalskning”, där avslöjas återigen en färgad åsikt utan nyanser. Hade Lindenfors sagt att det finns tecken på att boken kan vara en förfalskning, då skulle jag vara benägen att hålla med honom. Men sedan skulle jag tillägga, det finns också tecken på att den inte är det. Sanningen med Abrahams bok är att det finns saker som talar både för och emot.
Den återfunna papyrusdelen utgör drygt 12 % av rullarnas fulla text. Det vi vet är att Abrahams bok, som den blev skriven/översatt av Joseph Smith, inte matchar det som finns finns bland dessa 12%. Bevisar det att Abrahams bok är falsk? Nej. Det enda det bevisar är att texten på 12%-fragmentet inte är en del av det som Joseph Smith översatte. Det är fullt möjligt att texten som utgör Abrahams bok kunde ha stått på andra delar av papyrusrullarna. Det fanns ögonvittnen till rullarna som intygar att de var långa, innehållande mycket text. Men den Abrahams bok vi har idag är kort. Igen, detta öppnar upp för möjligheten att Joseph Smith kunde ha översatt från de förlorade delarna av rullarna. Joseph sa faktisk själv att det var en av rullarna som innehåll Abrahams skrifter. Och totalt fanns det som sagt fyra rullar.
Det finns mycket mer att säga om Abrahams bok, både för och emot, och jag återkommer gärna igen om detta. Men det jag vill klargöra innan jag slutar är att kyrkan har gjort allt i sin makt att vara så öppnen man kan med boken. Så all kritik som handlar om mörkläggning från kyrkans sida håller inte heller. Till exempel, så snart kyrkan fick papyrusfragmentet i sin ägo 1967, trycktes en artikel (som snart skulle följas av många fler) om fyndet. Kyrkan har aldrig försökt dölja vad som står på fragmentet. Tvärtom har egyptologer och vetenskapsmän fått tillgång till materialet, allt för att söka mer kunskap om innehåll och datering osv.
Mer kommer om Mormons bok…