Celebrating my 400th blog post today. 😉
OLIKA ÄR BRA Krönika i Norra Halland, 24 feb
Ja, då har genusdebatten fått luft under vingarna igen. Du har väl hört? I jämställdhetens namn får vi inte längre kalla våra barn för hon eller han. Nu är det ”hen” som gäller.
Det vände sig i magen på mig när jag nyligen tittade på Kvällsöppet där hen-supportrarna la fram följande argument: 1. Om vi vill ha jämställdhet får vi inte bemöta barn som killar och tjejer; 2. Vi placerar barn i fack som är svåra att ta sig ur om vi kallar dem pojke och flicka; 3. Om vi upplyser barn om deras kön begränsar vi deras möjligheter att bli vad de vill.
Men det slutar inte där. För att se till att föräldrar får hjälp med att förmedla och upprätthålla detta genusevangelium bland sina barn krävde hen-folket att staten kliver in (ja, naturligtvis) och anställer genuspedagoger i rikets alla skolor.
Det här är kvalificerad gallimatias. Dessa jämställdhetsivrare säger visserligen att det är synen på barnens bästa som driver dem, men deras syn är så fördunklad av en absurd politisk agenda att de underlåter sig att ta itu med verkliga jämställdhetsproblem till förmån för social ingenjörskonst på högsta nivå: att göra barn könslösa.
Men vänta lite, protesterar genusgruppen, vi vill bara att barn ska få vara barn, och det kan de först vara om de inte påtvingas en könsidentitet. Det är barnet som står i centrum och inte könet.
Så nära sanningen, men ändå så långt ifrån. Ja, barn måste får vara barn, men att könsneutralisera dem? Då BLIR de inte längre barn. Det enda de blir är en produkt av vad någon ANNAN tycker de borde vara och inte vad de SJÄLVA vill – för att inte tala om vad naturen har skapat dem till.
Kanske ligger problemet i hur vi definierar jämställdhet? För mig innebär begreppet att vi behandlar alla med lika värde, oavsett kön eller bakgrund. Men det betyder inte att vi tar bort könet och tvingar alla att BLI lika. För vi ÄR inte lika. Biologiskt och känslomässigt är män och kvinnor skapade olika. Det är ett faktum vi borde fira, inte få skrämselhicka av.
Olika är inte mindre värt. Tvärtom. Olika är värt otroligt mycket. Olika är bra.
Just som jag avslutar denna mening kommer en av sönerna fram.
“Hej, pappa! Vad gör du?”
“Tja… skriver färdigt min krönika bara.”
“Jaha”, svarar han . Sedan, utan förvarning, lägger han en riktig rökare och springer hånskrattande därifrån.
På andra sidan bordet sitter min lilla tjej och ritar en teckning med en vacker sol och ett stort rött hjärta på.
“Den här är till dig”, säger hon och ler.
Som sagt… olika är bra.
Läs även En riktig tjej