I min förra krönika skrev jag om vikten att vara snäll. Två veckor senare tycker jag det fortfarande är viktigt – så mycket att jag har oavbrutet reflekterat på frågan: Är människan verkligen god?
Det är inte lätt att veta svaret, i synnerhet med tanke på de grymheter som präglat mänsklighetens historia. Men jag vågar, trots detta, sticka ut hakan och påstå att vi är skapade till något mer. Vi är skapade till godhet.
Frihetskämpen Desmund Tutu säger att ”normen är godhet” och att vi i grunden är goda. Annars skulle vi inte bli så upprörda över det som är orätt. Vidare menar han att även om det inte ligger materiell vinst med att vara snäll ”kan du inte förfalska den värme du känner inombords när du har något gott.”
Detta upplevde jag nyligen när jag var ute och motionscyklade. När jag kom till en vältrafikerad rondell såg jag en bil som hade stannat mitt i rondellen. I bilen satt en äldre dam. Och även om jag tyckte synd om henne cyklade jag bara förbi. Men efter femtio meter plågas jag av mitt samvete: Är det så här du visar din godhet?
Jag vänder om, kliver av cykeln och knackar på rutan. Jag möts av en förvånad min, men den byts snabbt ut till Kungsbackas bredaste leende. Kvinnan kliver ur bilen och jag frågan om jag kan hjälpa till med något.
”Åh, vad du är snäll!” säger hon. Och trots min svettiga kroppshydda ger hon mig en bamsekram.
Vad bra, tänker jag. Nu får jag chansen att hjälpa någon i nöd.
”Men vet du vad?” fortsätter den söta damen. ”Jag har bara stannat till här för att vänta på min 80-åriga väninna. Hon hittar inte så bra och vi ska på ett ärende tillsammans. Men det är lugnt. Hon kommer om tio minuter.”
Jag ser på de andra bilarna som knappt kan ta sig förbi. Lugnt? Situation är minst sagt komisk, men jag känner ändå att hennes bil måste bort. Dock hinner jag inte framföra min åsikt förrän jag får bamsekram nr 2.
”Även om jag inte behöver hjälp blir jag sååå glad!” säger kvinnan. ”Tänk om fler människor vore som du! Du har gjort min dag ska du veta!”
Nu hade jag inte hjärta att säga någonting. Ingen vill väl vara en glädjedödare. Därför tackade jag henne bara och cyklade sedan iväg, osäker på om jag egentligen hade gjort något gott alls.
Men då var det något som kröp på inombords: värmen. Och den gick inte att förfalska.
Krönika i Norra Halland, 6 sept 2013