ATT BESEGRA ETT BERG
Varje sommar arrangerar vår kyrka ungdomshajker. I augusti hade jag möjlighet att åka med som ledare på årets läger. Min son, Johannes, var också med som en av 150 deltagare som skulle samlas i Jotunheimen nationalpark i Norge för att bestiga Galdhöpiggen, Nordeuropas högsta berg.
Egentligen skulle jag behöva flera sidor för att skriva om alla härliga erfarenheter vi hade, men sammanfattningsvis kan jag säga att det var magiskt, inte minst när jag fick sätta min fot på toppen av det 2469 meter höga berget.
Men om detta kändes stort, då var det ännu större att få uppleva det tillsammans med Johannes. Visserligen är Galdhöpiggen något lättare att bestiga än Kebnekaise, men jag tyckte ändå att det var en stark prestation av en elvaåring. Han klarade det galant – och nådde faktiskt toppen före sin flämtande pappa.
När jag nu sitter och skriver om detta då tänker jag tillbaks på alla bergen som omringade oss i de norska fjällen. Jag tänker på första dagen då vi kom till vår lägerplats i vackra Leirdalen. Jag minns att så fort vi hade slagit upp vårt tält så blickade vi uppåt mot närmaste bergstopp. Den låg inlindad i ett varmt molntäcke. ”Dit ska vi!” sa vi alla med gemensam röst. Och så började vi klättra.
Jag har funderat på det: vad är det som gör att människan måste bestiga alla berg hon har omkring sig? Räcker det inte att titta på dem i deras praktfulla majestät. Varför all denna möda, ja, ibland med livet som insats, för att ställa sig på toppen av en gigantisk hög med stenblock?
Kanske gör vi det av olika orsaker: några gillar utsikten; andra vill ha motion; vissa upplever en närmare kontakt med Gud eller naturen. Men vad vi än må ha som motivation så finns det förmodligen en gemensam nämnare: vi gör det för prestationens skull. För hur mår du inte när du väl står där uppe, högts upp, så långt du kan komma? Är det inte en seger – en seger över det kolossala hinder som en gång stod framför dig?
Kanske vi kan lära oss något av det, att precis som vi låter bergen inspirera oss och inte skrämma oss, så kan vi möta livets prövningar och hinder på samma sätt: att se dem som stärkande utmaningar hellre än oövervinnliga problem.
William Arthur Ward sa en gång: ”Berg är skapade för att besegras; svårigheter är avsedda att övervinnas; problem är givna för att lösas.”
Därför är det nog inte fel att säga: det är inte berget vi besegrar; det är oss själva.
Halvvägs upp till toppen.
Yes, we made it! På toppen av Galdhöpiggen med “mina” grabbar: Johannes, Mattias och Jehoshua.
En panoramabild av toppen (tre bilder som jag har satt ihop till en).
Mer bilder… massor av bilder… följer snart!
Ha en världens bästa helg! Kram, Louis