Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 4 Dec 2008.
KOMMUNIKATION, DEL 2
Dagens ord är en fortsättning på förra veckans text. Här kommer några ytterligare principer som min tvååriga dotter har lärt mig angående bra kommunikation.
Princip nr 1: Börja prata. Denna tanke är kanske främst riktad till oss män. Vadå börja prata? Ja, alltså: öppna munnen, sätt igång, börja ljuda.
Ibland kan vi befinna oss i mental dvala, det vill säga när vi fysiskt är på en plats men mentalt i landet Ingenstans. När jag av en händelse besökte just denna plats häromveckan, då kände jag plötsligt hur två små, men viljestarka händer grep tag om mina kinder. Sedan tryckte sig en näsa mot min, samtidigt som jag vaknar till ordentligt av en välbekant röst som ropar: ”Pjata, pappa! Pjata då!”
Jag hade visst missat Claras tidigare försök att få min uppmärksamhet, men nu när jag var vaken ”pjatade” jag på ordentligt så att hon blev nöjd. Hon ville bara bli hörd och sedd, så enkelt var det. Ändå gör vi det så svårt ibland.
Princip nr 2: Hör vad som verkligen sägs. Detta gäller för den som lyssnar. Det har inte alltid varit lätt att förstå en tvååring. Visste du till exempel att ”milla” betyder välling, eller att ”muska” är ett annat ord för smörgås. Men i vissa fall är det lättare: ”lollibumpa” kopplade jag genast ihop med Bolibompa.
Tyvärr har lyssnaren inte alltid tålamod att försöka höra vad talaren försöker säga. Nyligen gjorde jag dock mitt yttersta för att förstå en djupt olycklig Clara, som under en timmes tid försökte få mig att visa henne ”jusika”.
Tänk… tänk, Louis! intalade jag mig själv. Vad låter som “jusika”? Vad är det hon tycker om just nu? Då kom det: ”High School Musical!” jublar jag.
”Jaaaa!” tjoar den lyckliga flickan, extremt lättad över att hennes tröga pappa äntligen förstod.
När jag sedan ser henne dansa och sjunga framför tv:n, och med glittrande ögon tittar på sjungande ”Tjoy” och ”Gabjella”, då känner jag att det verkligen var värt ansträngningen att lyssna. Allt blir så mycket bättre då.
Princip nr 3: Tala tydligt. Detta är för den som talar. Om man nu inte råkar ha bra lyssnare till hands så kan det vara en fördel att uttrycka sig på så vis att det inte kan uppstå missförstånd.
På just detta otvetydiga sätt talade Clara till oss i bilen i somras, den gången hon faktiskt uttalade sin första fullständiga mening. Jag minns hur vi alla satt där och småpratade när hon, utan förvarning, gastar med full styrka: ”JAG MÅSTE PINKA!”
Sammanfattningsvis: prata på; men var lyhörd och lyssna noga; tala tydligt; och om du behöver pinka – stanna bilen snabbt.