Column for Länstidningen, Sweden, 23 July 2008.
DJUR I BUR
Förra veckan skrev jag om min senaste arbetsresa till Warszawa, när min äldsta son gjorde mig sällskap. Efter mitt arbete var slutfört ägnade vi en extra dag bara åt varandra. Vi hade bestämt oss sedan länge att vi skulle besöka vackra Warszawa zoo. Där levde vi oss in i våra turistroller fullt ut; vi sprang från plats till plats, med kameran i högsta hugg, i jakt efter spänningsfyllda moment.
”Där! Där ligger en flodhäst! Hallå, kan du titta hit lite… gärna med ett öppet gap också?”
Ingen reaktion.
”Ditåt istället! Jag ser ett stort lejon! Hmm… han ligger också ner.”
Vifta, vifta med armarna.
Ingen reaktion.
Sådan var vår rutin: springa runt; vifta med armarna; peka och skratta; ta fler bilder. Men när fötterna till slut började värka av utmattning började vi inse fakta: Djuren hade inget intresse av att vara med på något prisbelönt foto, hur mycket vi än fjäskade för dem.
Sedan smög sig en välbekant känsla på. Jag kände mig en smula olustig inför den upprepade synen av inlåsta varelser. Dessa djur i fångenskap, tänkte jag, är ingenting annat än en dunkel spegelbild av sin sanna natur. Här kan de aldrig bli det de är ämnade att vara.
Men samtidigt som man vill plädera för djurens sak, kan man inte förneka att det faktiskt finns fördelar med en del djurparker, bland annat bevarandet av utrotningshotade arter och i viss mån spridandet av viktiga miljö- och djurrättsfrågor .
Ironiskt. För att frigöra djur fångar man in dem.
När vi lämnade djurparken frågade jag Johannes vilken djur han helst skulle vilja vara.
”En späckhuggare,” svarade han.
”Men de finns ju inte här på zoo?” undrade jag.
”Nä… just det!”
Johannes med stor apa. Obs: Apan är till höger.