top of page
Search

Back to Arlanda Airport

Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 10 Dec 2008.

TILLBAKS TILL ARLANDA

Nyligen skrev jag om min resa till Arlanda tillsammans med äldste sonen, om hur vi tog lite bilder, och hur jag två gånger ”åkte fast” av samma väktare för att ha ställt bilen på olovlig plats.

Jag hade inte föreställt mig att jag snart skulle återkomma till Arlanda för en fotosession, men omedelbart efter det att min krönika hade publicerats, så hörde några intressanta personer av sig som skulle göra detta möjligt.

Den första hette Emma. Hon mailade och sa att hon likt Johannes var hjärtopererad och att hon gärna ville göra något kul för honom. Hon jobbade nämligen som flygledare på Arlanda, och hon erbjöd sig att visa oss flygtornet. När jag berättade det för Johannes blev han minst sagt lyrisk, för som jag tidigare nämnt älskar han allt som har med flygplan att göra.

Men innan vi hann avtala tid med Emma hörde Per av sig. Han jobbar våningen under flygledarna och är chef för trafikplaneringen. Med andra ord, Emma sköter trafiken i luften, och Per tar hand om allt som sker på marken. Och nu undrar Per, ovetande om Emmas förslag, om vi har lust att komma ut och ta lite fler bilder – denna gång från insidan.

Både jag och Johannes tror inte att det är sant. Vilken grej! Vi ringer till Emma och Per och avtalar en tid. När vi sedan åker ut tar vi också med oss lillebror Isak. Det här vill jag inte att han ska få missa.

Väl på plats följer vi Per på en privatvisning av flygplatsens insida. Och den här killen, han är ett levande lexikon vad gäller flygplan. Johannes suger åt sig allt. Och platserna och flygplanen vi får se, hur ska man beskriva det? Kanske som killarna sa: ”Fett coolt!”

Efter rundturen tackar vi Per, som nu lämnar över till Emma. Hon visar oss runt i det 83 meter höga tornet. Hennes arbetsplats är fascinerande. Synd bara att det var dimmigt den dagen. Det kändes speciellt att få hälsa på henne och alla flygledarna. De är ju trots allt de som ansvarar för vårt liv i luften. Snacka om att känna press på jobbet.

Några av detaljerna av äventyret, med bilder, följer här nedan. Men innan det vill jag bara säga tack till Per och Emma. Tack för att ni gjorde mina söner så glada! Det här kommer de alltid att minnas.


Här har vi precis träffat Per, och är på väg till flygplatsens insida. Se hur Johannes lyssnar intresserat, medan Isak… ja… jag tror han vill visa hur coolt det här kommer att bli.


Det första planet vi ser är ett av SAS kända Dash-plan, de som hade problem med landningsställen och som nu har tagits ur trafik.


Alle man ombord.


Per var ett stort fan av flygplanstypen Caravelle som tillverkades mellan 1955-1972. Det var banbrytande som första jetdrivna flygplan med motorerna placerade i akterpartiet och inte under vingarna. Per visade oss alla fyra plan som fanns på Arlanda. Jag tycker som honom att de är väldigt vackra plan, men det kändes lite som om man var på en flygplanskyrkogård…


… speciellt när vi kom till denna Caravelle som faktiskt hade kraschat för länge sedan på Arlanda. Nu används planet i diverse räddningsövningar.


Inte längre så flygdugligt… kanske.


Isak och Johannes får inte precis vara på en sådan här lekplats varje dag. Som sagt, vilken grej!


Johannes ville ta några bilder på insidan med sin mobil.


Varför går vi inte in istället, tyckte jag. Läskigt tyckte killarna. Ja… man måste väl hålla med.


Var är startknappen?


Det sista planet vi fick se på nära håll var denna Jumbo från Malaysia. Isak tycker det är såååå stort.


Nu har vi träffat Emma, flygledaren, som visar oss den högsta utsiktpunkten på det 83 meter höga flygtornet.


Detta är Emmas arbetsplats. Det enda som var synd denna dag var att det var så dimmigt, så vi kunde aldrig se planen som startade och landade. Men man ska inte klaga. Det var en otrolig upplevelse ändå.


Här säger vi hej och tack till Emma.


Jag hade tur med den här bilden. Just när jag skulle sätta mig i bilen tändes belysningen på tornet… och jag får min bild. Man tackar!


På väg hem stannar vi intill landningsbanan (och jag parkerar lagligt denna gång). Vi går så nära vi kan. Man kan se på Isaks min att det känns lite spänt. Det var det också, för precis när denna bild tas hör vi värsta dånet rakt ovanför våra huvuden, men dimman gör att vi tyvärr inte ser planet som landar. Men det var ändå ett spännande avslut på en härlig utflykt.

3 views0 comments

Recent Posts

See All

Comments


bottom of page