RYGGKLIAREN OCH DÖDSFÄRDEN
Isak lutar sig över det viktiga pappret, försjunken i djup koncentration. Tungan ligger snett i mun medan pennan går varm över önskelistan. Snart ska han fylla tio år och när den dagen inträffar då är det av största vikt att vi har förstått exakt vad han vill ha.
Han överräcker listan. Jag förväntar mig att den är lång, med en dyr slutnota. Men jag läser:
Kära mamma och pappa, på min födelsedag önskar jag mig: 1. En Blåvitt [IFK Göteborg] tröja 2. En Blåvitt halsduk 3. En ryggkliare Hälsningar, Isak
Det var faktiskt lite gulligt – för att inte tala om snällt för plånboken. Ingen Xbox, ingen ny cykel, ingen Iphone (ja, det finns 10-åringar som springer runt med sådana också). Bara lite blåa och vita färgar att ha på sig. Och så en ryggkliare.
När Isaks födelsedag äntligen dyker upp får han det han önskar sig, och till och med något han i hemlighet har längtat efter. Det har inte undgått oss hur grabben har gått runt och regelbundet mätt sin höjd, med den eviga längtan att komma över 140 cm. Då skulle han nämligen kunna åka allt som finns på Liseberg. Och nu, efter många suckar och ”åh, typiskt”, har han nått den magiska gränsen. När vi därför annonserade att vi ville ta honom och hans syskon på Liseberg blev glädjen total.
För Isak var den där dagen på Liseberg synonymt med Balder. Den ”läskiga” berg- och dalbanan har varit föremål för många dagdrömmar och mardrömmar under året. Och nu var stunden kommen.
Men just som vi har satt oss i vagnen som rullar upp för den första branta backen ropar Isak: ”Pappa, jag vill inte längre!”
Jag tittar på min son. Han är helt grön i ansiktet och ser ut som om han ska möta döden.
Åh, great! tänker jag. Jag har tvingat min son på en dödsfärd.
”Håll tag i mig bara!” försöker jag lugna honom. ”Allt kommer gå bra!”
Den 70-gradiga backen störtar ner. Alla skriker. Men ingen skriker som Isak. ”Aaaaaaaaaaaaaahhhhhh!!!” Jag kan inte beskriva det annat än att det låter som om han utsätts för omänsklig tortyr.
Mitt enda hopp står nu till att backen ska ta slut. När det sker, efter vad tycks vara en evighet, ropar jag: ”Nu är det värsta över! Du kan öppna ögonen nu!”
Och då händer det. På en sekund förvandlas Isaks gallskrikande ”aaaaahhhh” till ett hysteriskt ”hahahaha” som varar hela färden ut. Jag skrattar nu också, men förmodligen mest på grund av det komiska i paradoxen: hur nära besläktade skräcken och glädjen egentligen är.
När dödsfärden är över är Isak fullständigt Balder-frälst. Han och storebror åker den tre gånger till, för att inte tala om alla andra ”läskiga” åkturer det blev premiär för den dagen.
När vi kommer hem är det en trött men överlycklig Isak som går in på sitt rum. Han tar fram sin ryggkliare och låter den dansa över hela ryggen.
”Mmmmm…” njuter han.
Av alla läten som ljudigt från hans mun den dagen var detta min absoluta favorit.
Grattis lilla gubben!
“Jag klarade det!” Isak har besegrat Balder.
Var tvungen att slänga in den här också. Vi har fått en kanin – en väldigt söt sådan – in i vår familj. Vi hittade henne på Liseberg.
Trevlig helg, alla vänner! Louis