Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 19 Nov 2008
EN PINSAM PAPPA
Som förälder behöver man ibland göra saker med varje enskilt barn. Ett sådant tillfälle var när jag tog Johannes, vår äldsta son, till Arlanda – för han älskar allt som har med flygplan att göra.
Vi strosade runt lite på flygplatsen och hade det riktigt mysigt. Men jag hade planerat en överraskning. Därför körde vi till slut in på en liten, slingrande väg som ledde till norra utkanten av startbanan. När vi klev ur bilen hörde vi genast ett dån som fick luften att vibrera omkring oss.
”Woooow, pappa!” Johannes var i himmelriket. Som om man närapå kunde ta på det stiger det upp ett plan rakt ovanför våra huvuden.
Det här blir nästan som årets grej för honom. Vi stannar kvar en lång stund, trots att vi känner oss kraftigt nedkylda, och ser plan efter plan flyga förbi. Samtidigt tar vi en massa ”coola” bilder.
Men vår glädje avbryts snart av en patrullbil som dyker upp. Med en känsla av att jag har gjort något fel, kliver jag försiktigt fram till väktaren som sitter kvar i bilen. Han är visserligen hövlig men förklarar bestämt att man inte får parkera vid denna plats. Jag ber om ursäkt och säger att det inte ska hända igen.
När han åker iväg hör jag Johannes bakom mig: ”Pappa, det här är sååå pinsamt! De kommer att kicka ut oss!”
Men jag känner mig inte lika orolig. ”Nej då, det är okej! Förresten ska vi åka nu ändå.”
Vi hoppar in i bilen och kör iväg. Men när vi närmar oss södra sidan av flygplatsen frågar jag om inte Johannes också vill se landningsbanans framsida. Det ville han såklart.
När vi kommer fram ser jag att ett plan är just på väg att landa. ”Oj, jag måste skynda mig att ta en bild,” säger jag medan jag kastar mig ur bilen.
”Men du får väl inte lov att stanna här!” ropar Johannes efter mig. ”Tänk om patrullbilen kommer tillbaka?”
Med planet redan inställd i kamerans sökare svarar jag lugnt: ”Äh, han är säkert flera kilometer härifrån.”
Jag hinner inte mer än säga orden förrän en bil bromsar in bakom oss. Gissa vilken? Den här gången skäms jag verkligen. Och med svansen mellan benen, redo att ta emot mitt straff, går jag fram till väktaren.
“Wow, du är verkligen snabb… he, he!” är det enda jag får fram.
Han tycker inte alls att jag är rolig. Så jag ber ödmjukt om ursäkt – igen.
När jag hoppar in i bilen är inte Johannes sen att kommentera hur otrooooligt pinsamt det där var, och att han minsann skulle berätta det för mamma, osv, osv.
”Men du,” skrattar jag, ”jag fick i alla fall min bild!” Sedan tittar jag på honom. ”Och du måste erkänna, det var ganska roligt… eller hur?”
Till slut kan inte ens han hålla sig för skratt. ”Jo, pappa, det var rätt kul… faktiskt.”
Pinsamma pappor. Ibland är de kanske inte så dumma att ha med sig.
Louis
Det här var bilden jag skrev om. För övriga bilder klicka här.