Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 3 Sept 2008.
ÄR JAG RIK ELLER FATTIG ?
I söndags hörde jag en berättelse i kyrkan som fick mig att tänka till. Den handlade om en rik man som ville visa sin son hur fattiga människor lever. I ett socialt experiment tillbringade därför fadern och sonen ett par dagar hos en mycket fattig familj som bodde i närheten av deras gods.
När de återvände hem frågade fadern: ”Förstår du nu vad fattigdom innebär?”
”Ja, det gör jag,” svarade sonen.
”Kan du då beskriva,” bad fadern, ”skillnaden mellan vårt liv och deras?”
Sonen tänkte en stund och började sedan: ”Vi har bara en hund, men de har fyra. Vi har en liten pool på gården, men de har en hel sjö. Vi har olikfärgade lampor i trädgården, men de ser hela stjärnhimlen. Vi har många betjänter som hjälper oss, men de…” pausar han, ”de hjälper andra. Vi har ett stängsel runt vår gård, men de har vänner som skyddar dem.
Sonen tar ett djupt andetag och avslutar: ”Och jag som trodde det var vi som var fattiga.”
Vid berättelsens slut slog det mig att det mesta handlar om perspektiv. Kunde vi reflektera som sonen gjorde då skulle vi förmodligen inse att vi inte ha det så dåligt, alternativt att det saknas något. För vad betyder det egentligen att vara rik? Är måttstocken på vårt välstånd storleken på vårt bankkonto? I vår egen stad, Södertälje, finns det stora skillnader i invånarnas levnadsstandard. Skulle då en mer välbärgad familj, till exempel, vara lyckligare än en mindre?
Jag tror det handlar om två saker. Först så har det en avgörande betydelse var man har sitt hjärta. Jag tror inte rikedom i sig är av ondo, men däremot vår inställning till den: om man som rik – eller fattig för den delen – jagar det materiella och världsliga, då ger man upp något viktigare i processen: sin själ. Och har man tappat kontakten med själen, då tar jakten på lycka (= rikedom) aldrig slut, därför det finns inget som kan ge en långvarig tillfredsställelse.
Med andra ord, det spelar ingen roll hur mycket av det senaste och dyraste man införskaffar; aptiten på mer kommer aldrig mättas eftersom tomrummet som själen lämnar kvar aldrig kan fyllas.
Det leder in på den andra tanken, nämligen hur viktigt det är uppskatta det man har och inte ta något för givet, i synnerhet inte vänner och familj. Detta är kanske berättelsens mest centrala tema, och för mig en av grunderna för bestående livsglädje.
För när är man rik? Att ha vänner är roligt såklart, men ligger inte rikedomen i att få ställa upp för varandra? Att leva på jorden är inspirerande, men finns inte rikedomen att hitta i de små, vackra detaljerna? Och att bli förälder, visst är det ett mirakel, men kommer inte rikedomen först när man får ge och ta emot det vi alla behöver – kärlek.
Jag tror vi är många som kan känna oss rika.