ALLA DESSA DJUR
Utmaningen med motionscykling är egentligen bara en sak: det tar så lång tid. Därför känns det inte så schyst att trampa iväg i 3-4 timmar direkt efter jobbet. Då skulle barnen aldrig få se mig. För familjens skull har jag därför valt att ofta cykla sent på kvällarna när alla sover.
Och faktiskt har det inte varit så illa. Att under ljumma sommarnätter få susa fram ensam, avskild från bilar och människor, omgiven endast av naturens element, har varit oerhört rogivande. Emellertid har det hänt att naturen har krypigt väl nära inpå ibland. Om just ett sådant tillfälle insisterade mina söner att jag skulle skriva om idag.
En julikväll, cirka 22:00, hoppade jag på min Nishiki och gav mig iväg söderut. Efter tio minuter ser jag två rådjur på ett ymnigt fält. Sedan, runt nästa krök, står det en hel älgfamilj mitt på vägen och stirrar på mig. Jag stannar till och iakttar dem försiktigt. Och där står vi i några sekunder, under det att luften ligger magiskt stilla, och bara ser på varandra. Otroligt, tänker jag, när de sedan lunkar vidare in i skogen.
Efter att ha svalt några flugor (som jag alltid lyckas göra) svänger jag över till Mörkö, där jag ökar farten lite. Samtidigt känner jag mig lite stel i nacken, så jag böjer ner huvudet i några sekunder. Då händer det!
Gadusch, gadusch! Det brakar till i diket och en stor svart skugga galopperar ut framför cykeln, inte mer än en meter ifrån mig. ”Vad i hela…?” hinner jag bara få fram när jag ser ett gigantiskt vildsvin störta in i skogen. Jag visste inte att de kunde bli så stora? Och vilken fart! Hade den hoppat ut en bråkdel senare hade jag blivit mos. Snacka om änglavakt!
Fortfarande fascinerad men uppskakad av mötet med vildsvinet ser jag därefter en hare som lugnt skuttar fram på vägen. Men när han får syn på mig skjuter han iväg som en kanonkula i samma riktning som jag. Roligt, tänker jag, jag har fått en alldeles egen ”hare”.
Med hjälp av det lilla fartvidundret ökar jag tempot. 35 km. 36 km. Nu är jag snart ikapp honom. 37 km. Paniken växer hos haren när jag är tätt inpå, och han svänger av på ett fält till vänster om vägen. Där tror jag att han ska stanna. Men icke. Han har bestämt sig för att ge mig en match, och fortsätter att springa parallellt med vägen, där vi sedan ligger sida vid sida i fem hundra meter innan den stackaren ger upp. Imponerande! Haren, alltså.
När jag kommer fram till Skanssundet är klockan 23:30. Det ligger en tunn, lila ljusstrimma kvar på horisonten, men för övrigt är det ganska mörkt. Och mörkret blir mer påtagligt när jag med färjan kommer över till fastlandet igen och ger mig in bland de täta skogarna.
Jag tänker tillbaka på alla viltmöten jag nyligen haft, och börjar känna mig aningen otrygg. Jag menar, den lilla cykellampan skulle inte hjälpa mitt synfält mycket om ett annat vildsvin skulle få den olämpliga tanken att braka ut genom träden.
Vad jag behövde var att göra mig hörd, så att djuren skulle tveka innan de gav sig ut på vägen för att tackla omkull mig. Men hur jag det? Jag kan ju inte sitta på sadeln och skrika hela tiden! Men vänta… kanske en sång?
Jag börjar sjunga på den första melodi jag kommer på (den som fortfarande satt kvar i huvudet efter kyrkans barntimma den dagen): ”Heja Bamse! Starkast är vår Bamse…” Jag kände mig lite fånig, men… vad gör man?
Jag cyklar en lång stund, sjungandes glatt på min sång (nu börjar jag få in känslan), och taktiken tycks fungera: inga djur i sikte. Hittills.
Men precis vid midnatt står där en ny främling, en bastant grävling som sträcker på halsen när jag stannar fem meter framför honom. Jag sjunger fortfarande på min sång, nu lite högre för att om möjligt skrämma bort honom. Men han lägger bara huvudet på sned och tittar än mer förvånat på mig. Jag kan nästan läsa hans tankar: Vad är det för en dåre som är ute mitt i natten, klädd i tajts och sjunger om björnar?
Jag inser snart att jag borde avbryta min sång. Man vill ju inte reta upp en grävling. De bits väldigt hårt, har jag hört. Det visade sig vara ett klokt val, för det tycktes blidka min grålurvige vän. Han fnös till och lufsade vidare över vägen.
Fantastiskt, tänkte jag när jag cyklade vidare, det känns som om man har varit med i värsta Disneyfilmen. Och tanken bekräftades omgående av nästa bit kvällsmat som kom flygandes rakt ner i halsen.
Mmm… den flugan smakade bättre än de förra.