Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 20 Aug 2008. A text about a visit to Kolmården’s animal park, where much work is done for endangered species.
EN DAG PÅ KOLMÅRDENS DJURPARK
Jag har tidigare skrivit om mina betänkligheter angående djur i bur. En stor del av mig har riktigt svårt med det, det måste jag erkänna. Samtidigt förstår jag att djurs frihetsberövande på en plats kan ironiskt nog leda till liv och frihet på annan plats.
Förra veckan förstärktes denna insikt när jag tog familjen till Kolmårdens djurpark, för där får man känslan, från första stund, att parkens mål är att sätta djuren i centrum. Det syns inte minst i det omfattande arbetet och uppmärksamheten kring de utrotningshotade arterna.
Dessutom, om man kunde ge en recension på parker som är ”trivsamma” för djur, då skulle nog Kolmården få högsta betyg. Sällan har jag skådat så stora inhägnader med så mycket bekvämligheter.
Det som däremot gjorde det djupaste intrycket på mig var att se hur mycket parken fokuserar på de besökande familjerna, och i synnerhet då på barnen. Vadå, kan det tyckas, gör inte alla djurparker det? Jo, förvisso, men här hade speciella ansträngningar gjorts för att få även de yngre barnen att adoptera en miljömedvetenhet. Den tanken tilltalar mig, att människan från tidig ålder lär sig förstå hur viktigt det är att leva i symbios med djur och natur.
En del av denna känsla avspeglades i vår tvååring. Det första hon sa när vi klev in i parken var: ”De e jättefin!” Det här var hennes första, riktiga erfarenhet med vilda djur, och hon verkade tycka att det är fullt naturligt att djur och människor ohämmat borde umgås. Vid Tiger World säger hon: ”Måste bara klappa tigej!” Vid åsynen av djurens konung på safari säger hon: ”Måste gå lejon!”. Och vid delfinariet trycker hon sig fram för hon ”måste bada fisken”. Hon vill inte bara se. Hon vill erfara.
Angående delfinerna, deras föreställning var imponerande. Men den hade ett annorlunda upplägg: artisten Markoolio var något av en regissör av showen; hans musik spelades i bakgrunden, och han syntes ofta på en storbildskärm där han blandade allvar med den sedvanliga kiss-o-bajs humorn i syfte att informera om delfinernas liv.
”Pappa!” ropar helt plötsligt vår dotter, samtidigt som hon pekar på Markoolio.
”Nej, det är inte pappa!” gapskrattar min fru, som blev utomordentligt road av situationen. Jag vet inte om det menades att jag var lik Markoolio till sättet eller till utseendet. Jag bestämmer mig för det senare, och kläcker snabbt ur mig: ”Det är ju det jag alltid har sagt: Markoolio är en snygg kille!”
Fast lite orolig blev jag allt. Får några år sedan ropade en av våra söner ”Pappa!” med samma beslutsamhet när också han var två år. Han hade tittat på TV, och personen han hade sett hette Göran Persson.
Nu satt jag där och funderade: antingen byter jag glasögon eller så slutar jag äta så mycket glass.
När vi kom ut från delfinföreställningen blev valet enkelt. Vi hamnade utanför en glasskiosk.