Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 20 Aug 2008.
EN TIOÅRIG MILJÖAKTIVIST
Jag vet att jag borde vara tacksam. Men nu börjar min äldsta sons enträgna miljöengagemang gå mig något på nerverna. Ända sedan vi kom hem från Kolmården har han oavbrutet tragglat på om olika djur- och naturprojekt.
”Snälla pappa, kan vi inte bli fadder för späckhuggaren? Det kostar bara 100 kronor i månaden.”
”Ja… vi kan ju prata om d…”
”Åh, titta här!” avbryter han. ”Här på Kolmårdens Insamlingsstiftelse kan man sms:a TIGER till 72900, för bara 30 kronor.”
”Visst, det låter intressant.”
Förresten pappa, mamma köper väl bara KRAV-märkta produkter?”
”Öh… det hoppas jag innerligt!”
”Sedan måste vi börja använda nedbrytbara plastpåsar!”
”Ja, ja… men du, kan vi inte…”
”Och bergsgorillorna, pappa…”
”Jaha, är vi tillbaks till djuren igen?”
”Om vi bara sms:ar till…”
”Vänta lite!” vädjar jag. ”Du har tittat på dessa sajter i timmar nu. Kan du inte lämna datorn och gå ut i friska luften istället.”
Det gör han. Men han kommer tillbaka efter en timma, då tillsammans med några andra barn som han har samlat ihop. Och de bär på soppåsar.
”Pappa, gissa vad vi har gjort?” säger han med sitt bredaste leende.
Jag funderar på om jag ens vågar fråga.
”Vi har byggt en nationalpark i skogen, och vi har städat bort allt skräp i den – så att djuren kan trivas bättre.”
Javisst. Självklart. Att städa rummet är en heldagsaktivitet, men tydligen är det inget problem att i ett nafs städa en hel skog.
Vi får nog sitta ner, tänker jag, och välja ett bra projekt som vi kan stödja. Annars ger grabben mig aldrig någon ro.
Fast egentligen, tänker jag igen: man borde väl vara tacksam.
Vid ögonkontakt med gorillahanen på Kolmården fylls man av stor respekt.