Krönika i Norra Halland, 18 mars 2016 (något utökad)
Kommer ni ihåg Kalle & Hobbe? En dag ringer fantasifulle Kalle till Stadsbiblioteket. ”Informationsdisken, tack. Hallå? Ja, jag vill ha ett ord definierat. Jo, det är det som är problemet. Jag kan inte stava till det och jag är inte tillåten att säga det. Kan du dra alla svordomar du kan så stoppar jag dig när… Hallå?”
Jag förstår fascinationen med ovårdat språk, i synnerhet för de unga. När jag började första klass lärde jag mig många svordomar. Jag blev den coolaste sjuåringen på utegården när jag bland mina kompisar spottade ut den ena grodan efter den andra. Men min image blev hastigt och brutalt attackerad av storebror Per.
Av en händelse råkade han höra mitt nya, mångfärgade språk. Och domen dröjde inte. ”Om du inte slutar genast med det där så kommer jag informera mamma och pappa!”
Inte bra. I mitt barndomshem var grodspråk en dödssynd. Jag såg två scenarier framför mig. I bästa fall skulle mina föräldrar tvätta min mun med tvål, i sämsta fall stycka mig i bitar och mala ner mig i en köttkvarn. Eftersom jag ville eliminera alla möjligheter att fortsätta mitt liv som en uppstoppad köttkorv lovade jag att genast sluta svära.
Nyligen var det ombytta roller när jag råkade se en yngling slänga godispapper på marken. Skämtsamt men förmanande säger jag till honom: ”Oj, du tappade visst något!”
Eld sprutar från pojkens ögon. ”Håll käften, gubbj*vel!”
Vänta lite! Tvålen, köttkvarnen? Det kokar inom mig. Hade ingen lärt den där lilla skitungen?
För några veckor sedan hör jag musik på gymmet där varannan textrad innehåll ord som ”motherf**ker”, ”hoe” och ”bitch”. Artisterna beskriver dessutom i detalj hur de ska våldföra sig på kvinnor, att ett nej inte är ett nej och att det är helt okej skjuta skallen av folk. I trettio minuter pågick detta, non-stop. Det finns barn och ungdomar i lokalen och jag kan inte längre vara tyst.
Jag går fram till personalen. ”Ursäkta, jag vill inte någon moralist, men hör ni vad som spelas i högtalarna?
De lyssnar en stund och svarar sedan: ”Oj, det tänkte vi inte på. Vill du vi ska byta musik?”
Det är detta som bekymrar mig, att ingen verkar reagera på det grova språkbruket längre. Men det är något mer, något som jag inte får ihop. Aldrig förr har det talats så mycket om vikten av vårdat språk, inklusive nolltolerans mot kränkande uttryck och mobbning. Men samtidigt som vi är etiskt starka är vi moraliskt svaga. Samhällsklimatet är paradoxalt nog råare än någonsin.
Hur kommer det sig? Internet är en förklaring. Vi kan gömma oss bakom ett tangentbord och vågar använda starkare uttryck. Dessutom, svordomar finns i allt större omfång och styrka i musik, filmer och tv-serier. Och i vår likgiltighet konsumerar vi dem helhjärtat, (o)lyckligt ovetande om att ord och handling hör ihop; de mest populära tv-serier innehåller det grövsta språkbruket och våldsammaste handlingarna. Och vi rycker bara på axlarna.
Så är fult språk orsaken till våld i samhället? Så enkelt är det inte såklart. Men tydligt är att ord har betydelse. Historien är ett facit på det. Hur många krig har inte haft sin början med hatisk och provocerande retorik. Och ser vi till exempel inte i den pågående presidentvalskampanjen i USA. Politiskt sett är detta den mest hänsynslösa kampanj vad gäller svordomar och kränkande språk. Och den främste på slagfältet är Donald Trump, som inte håller något tillbaka. Tack vare valet av språkbruk får han nu skörda effekten av sina ord. Både anhängare och motståndare har reagerat kraftfullt, ibland våldsamt, som svar på Trumps aggressiva yttringar.
Ord har betydelse, tro inget annat. Dit tungan går, går resten av kroppen. Lika lätt som en båt styrs av ett roder styrs vår kropp och själ av tungan. Ordspråket talar sanning: ”Tungan har makt över död och liv, de som gärna brukar den får äta dess frukt.”
Jag har inte svar på livets alla problem, men en sak vet jag: om man vill lösa något måste man börja med sig själv och sin familj. Bara för att jag kan släppa in vad som helst till hemmets alla skärmar och ljudanläggningar, borde jag göra det? Och vad är det jag vill lära mina barn? Hur talar jag till mina barn och min hustru? Är de ord vi förmedlar ord som trycker ner eller lyfter de upp.
Det är i hemmet det börjar. Det är där vi sätter tonen.
Commentaires