Värsta Schlagern (1)

Automatic translation of text

Om det är någon som har missat det (jag höll på att göra det) så är det Eurovisionsdags. Ikväll medverkade Malena Ernman i den första semifinalen. Och gick vidare. Yes!

När nu denna internationella sångtävling återigen entrar våra vardagsrum tänkte jag göra något jag aldrig tidigare har gjort: skriva om den där sången som förändrade mitt liv.

Lördagen den 5 maj, 1984, på Theatre Municipal i Luxembourg vann några glada gossar Eurovision Song Contest med en synnerligen ovanlig melodi, med en lika ovanlig titel: Diggiloo Diggiley.

För dig som lade märke till året, ja, det var faktiskt 25 år sedan.

Till dags dato måste jag ha framfört sången närmare tusen gånger, men det var först för några år sedan jag började fundera på vad det egentligen var jag sjöng om. Uppenbarligen tillhör en analys av Diggiloo Diggiley inte de främsta forskningsprojekten i världen, men för att tillfredsställa min egen filosofiska passion ville jag ändå kasta mig in i nya tankegångar.

Vad kom jag då fram till? Tja, det mesta är säkert bekant. Sången ger en bild av en person som dansar på gatan, svävar på vingar och flyger över alla hinder. Som huvudbonad bär han visionen om en förverkligad önskedröm, och hans fötter bärs upp av gyllene skor.

Sången handlar om att vara lycklig, helt enkelt.

“Javisst,” kanske du säger, “det vet väl alla att den handlar om lycka!”

Förvisso, men för mannen i guldskorna går det djupare än så. För honom finns det något som är större än den självupplevda lyckan. Och han säger vad denna högsta önskan är i den allra sista textraden, upprepad två gånger: “Och jag ville gärna önska åt alla gyllene skor.”

Det är detta som är en av livets största hemlighet – inte för att det är dolt, men för att vi inte vill se det: att sann glädje är delad glädje.

Lyckan hos mannen (eller kvinnan) i guldskorna beror inte på att han är en Alexander Lukas som alltid har tur och vinner på Lotto osv. Inte heller baseras hans glädje endast på ”självförverkligande” ansträngningar, för han lever inte för sin egen skull; han är bara fullkomligt lycklig om andra människor också är det.

Av denna orsak – och ingen annan – har jag sörjt över hur den exklusiva klubb bestående av rockskribenter och andra förstå-sig-påare har spytt sin galla över sången. De antog att de gjorde världen en tjänst när de idiotförklarade oss som sjöng den, samt alla andra som tyckte om den. Men allt de lyckades med var att missa poängen, och istället för att bli uppbyggd av det positiva budskapet blev de irriterade – som kanske säger mer om dem själva än något annat.

Jag skäms i alla fall inte för att säga det: Tänk om hela världen kunde vara som mannen i guldskorna, att vi önskade oss inget mindre än sann lycka för alla människor.

Jag skäms inte för att säga det: Jag skulle vilja vara som han.


luxembourg 1984

Här är en bild efter segern i Luxembourg. Jag är gossen till höger. Då var jag ung och söt… nu är jag bara söt. 🙂

#DiggilooDiggiley #eurovision

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla