top of page
Search

Vänd mörker till ljus

Updated: Dec 19, 2022

Krönika i Norra Halland, 14 oktober 2022.


Jag och min bror Per var i sydöstra Spanien denna veckan, i en stad som heter Mérida. Staden, som grundades av två romerska veteranlegioner år 25 f Kr, har mer spår av romersk arkitektur än någon annan plats utanför Italien. Bland annat finns där en bländande vacker amfiteater.

Det var denna plats som var målet med vår resa. Den gamla teatern, med dess grandiosa scen och ståtliga pelare, utgjorde bakgrunden till en filminspelning vi deltog i, en julkonsert som kommer visas senare i december.

Eftersom det var en utomhusteater var vi beroende av kvällsmörker för att ge full effekt åt scenbelysningen. Därför repeterade och filmade vi sent på kvällarna, ända fram till tre på morgonen.

Jag minns den första natten, under en av pauserna, att jag tittade ut över teatern och dess enorma läktare. Himlavalvet upplystes av fullmånen och den ljumma spanska kvällsluften sänkte sig ner som ett mjukt täcke över oss. Jag lever i en dröm, tänkte jag. Vilken plats!

Dagen därpå fick vi höra mer om denna sagolika byggnad från en av guiderna på området. Vi fick veta att teatern i forna dagar var, då som nu, en populär och välbesökt plats. Men folk på den tiden kom av en helt annan orsak: de ville se blod.

Föreställningarna då var dränkta i våld. Till exempel, om publiken inte tyckte om framförandet av en skådespelare kunde de, som en del av föreställningen, ”straffa” personen. Det var inte ovanligt i sådana fall att skådespelare stenades till döds.

Andra våldshandlingar på scen agerades ofta ut på riktigt. Om en våldtäkt stod inskrivet i manuset, då våldtogs den personen inför publiken. Jag förmodar att man tvingade många slavar att delta i dessa makabra skådespel. Vilken tur att jag inte var skådespelare på den tiden, var min spontana tanke när jag fick höra dessa ohyggliga historier.

Sedan tänkte jag också på livets märkliga kontraster; här hade jag i högsta grad njutit av en fantastisk plats, samma plats som för andra i högsta grad hade varit fruktansvärd. Det som hade gett mig så mycket glädje hade gett andra så mycket sorg.

Vid ett tillfälle pratade jag och Per med Ruth Lorenzo, känd spansk artist och deltagare i julprogrammet, om amfiteaterns då- och nutid. Jag uttryckte för henne att jag kände mig kluven. Samtidigt som jag imponerades av teatern, så bleknade min hänförelse vid vetskapen om dess blodiga historia.

Men då sa hon något som fastnade hos mig. ”Nej, så får du inte tänka!” sa hon milt tillrättavisande. ”Denna historiska plats är fantastisk! Ja, det fanns mörka tider här, men vårt uppdrag idag är att vända det mörka till något ljust.”

Vända det mörka till något ljust. Jag gillar det. På så många plan. Det är inte bara platser detta gäller, men också människor. Det finns ljus och mörker överallt och hos oss alla personer. Frågan är bara: vilket väljer jag att se?

Mörker och ljus är så intima med varandra men ändå så främmande. Det är i mörkret som stjärnan föds, men samtidigt tar stjärnans växande ljus död på det omgivande mörkret. Är det inte så man bör leva sitt liv: att vända det negativa till positiva; att se möjligheter istället för problem; och ja, att se det goda framför det onda hos en medmänniska.

Självfallet ska man aldrig acceptera missförhållanden, men det är egentligen ett annat ämne. Jag talar mer om hur vi förhåller oss till platser och människor och frågar om de borde definieras utifrån deras ”mörka” sidor. Om svaret är ja på den frågan, då ligger vi alla risigt till.

Nej, jag väljer att följa Ruths råd att se det ljusa istället för det mörka. Eller som Mahatma Gandhi sa: ”Mitt i mörkret består ljuset.”











138 views0 comments

Recent Posts

See All
bottom of page