Seize the Day

Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 4 Feb 2009.

Automatic translation of text

FÅNGA DAGEN

I skrivande stund är det lördagskväll och jag sitter på ett hotellrum i Warszawa. Jag har under flera år koordinerat kursverksamheter här i Polen, men kommer nu att efterträdas av en annan.

Det känns lite tungt. Jag har vetat att denna dag ska komma, men den är knappast efterlängtad. Jag älskar dem jag arbetar med och undervisar här. Och att de gav mig det mest hjärtvärmande avsked idag gjorde inte saken lättare.

Men så fick jag ett SMS av min elvaårige Johannes. Han hade skrivit ett blogginlägg som han ville att jag skulle läsa. Jag klickade mig fram till hans webbsida och möttes omgående av den slående rubriken: “Livet”. Oh, dear! tänkte jag, det här kan bli intressant.

Texten inleddes med orden: ”Livet är ju underbart.” Bra start. Detta följs sedan av gåtan som förbryllat de vise i årtusenden: ”Men vad är egentligen meningen med livet?” Bra fråga.

Min unge författarvän dröjer inte med svaret: ”Jag tror att meningen med livet är att ha kul. Jag tar varje dag som om den var den sista dagen jag levde. Vem vet, imorgon kanske det händer något som gör att du dör.”

Vänta nu. Det känns som det inte var länge sedan jag slutade byta blöjor på den här gossen, och nu skriver han det här? Döden är förvisso ingen underhållande tanke, men jag inser att det han menar är faktiskt sant: vi vet aldrig vad som händer; därför måste vi söka lyckan och leva livet medan tillfälle ges.

Han fortsätter sedan med lite tankar om skola, kompisar och kärlek, och om hur livet kan gå upp och ner. Till sist avslutar han i paritet med inledningen: ”Jag har ett tips jag vill ge alla. Ta varje dag som om den var den sista.”

Wow. Det var kanske dags att vända på steken och själv ta emot råd från sina barn. Jag satt nu inte längre försjunken i självömkan utan rätade på ryggen. Jag insåg vilken härlig dag detta egentligen hade varit; jag hade haft ännu en fin erfarenhet; jag hade känt mig uppskattad; och jag hade nu en underbar samling minnen från Polen – som jag alltid skulle bära med mig.

Och dagen var ju faktiskt inte slut än. Det fanns säkert något mer ”kul” att fånga. Så jag gav mig ut på en promenad för att ta några kvällsbilder med min kamera. Det var kallt, mörkt, blåsigt och snöigt. Underbart, med andra ord.

Strax kommer jag till en speciell gångväg, tillsynes upplyst bara för min skull (för ingen annan var galen nog att ge sig ut). Jag vandrar in på stigen och tar samtidigt lite bilder.  Det kändes som en märklig surrealistiskt dröm; någon hade utstakat en vacker väg för mig, och satt ut lyktor så jag inte skulle gå på villovägar. Det är då jag hör den där inre rösten – som man alltför sällan lyssnar på: Det kommer bli bra det här.

Tack, Johannes, för att du hjälpte mig att fånga dagen. Pappa älskar dig.


img_1871-web2

Mina fotsteg.


img_1879-web

img_1873-web

img_1887-web

Som i en dröm.

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla