Krönika i Norra Halland, 7 Mars 2021
Jag blir inte klok på den här pandemin. Mina tankar far ständigt runt i cirklar. Ena stunden fylls jag av tacksamhet att jag har både jobb och hälsa kvar, andra stunden känner jag bestörtning över andra människors tragiska öden. Ena dagen tycker jag restriktionerna har varit bra, följt av nästa dag när jag anser att våra politiker är ett gäng imbeciller som bara kopierar vad andra länder gör i sin strävan att vara PK. Är det något fel på mig? Så här är det. Jag försöker alltid se saker från den ljusa sidan. Och ja, jag är tacksam att jag och min familj har blivit förskonade från både ohälsa och arbetsförlust. Jag är också tacksam för det vi har fått lära oss – och jag hör detta från andra också: att livet är skört, att vi måste vårda vår familj och våra relationer bättre, att svåra stunder gör oss mer ödmjuka och innovativa, att vi kan se nya möjligheter och får en önskan att leva ett rikare liv. Men trots detta trycker den ständiga frågan på min näthinna: Har vi gjort rätt? Till dags dato har 12 964 personer dött av covid-19 i Sverige. Utan tvekan sörjer vi deras bortgång. Vi vill naturligtvis rädda varje liv vi kan. Men till vilket pris som helst? Angående hur vi nu låser in våra åldringar hörde jag en (äldre) medicinsk professor säga: ”Många äldre människor skulle hellre ha förkortat sitt liv med ett par månader om de hade fått leva med livskvalité.” Kan han ha rätt? Vågar man ens fråga? Om det är antalet liv vi vill rädda, varför låser vi inte upp alla som röker? I dag dör det fler personer av rökning än av Corona. Men vi förbjuder inte rökning för det. (Och då har vi inte ens talat om liv förstörda och förlorade relaterat till alkohol och droger.) Ingen skulle tänka tanken. Men vi kan ”fängsla” våra gamlingar och tvinga bort folk från sina jobb och skolor utan att någon höjer på ögonbrynen. Folk dör, ja. Men folks liv går också till spillo. Hur värderar vi ett liv över ett annat? Kommer vi någonsin fatta rätt beslut? Jag vet inte. Det enda jag vet är att kampen mot corona har krävt ett högt pris. Forskning visar att fall av depression har gått från 10 procent till 30 procent det senaste året. Ångest har gått från 15 procent till 25 procent. Sömnsvårigheter från 7 procent till 38 procent. Självmord förväntas öka. Dödsfall kommer stiga relaterat till obehandlade allvarliga sjukdomar. Globalt sett har 2,5 miljoner människor avlidit i covid-19. Hur många har dött på grund av restriktionerna? Enligt FN-statistik, exakt lika många. Värst drabbade är de fattiga länderna. Isolering, skolstängning och arbetslöshet leder till fler dödsfall i bland annat undernäring, malaria och lunginflammation. Vi ser också en kraftig ökning av misshandel, sexuella övergrepp och oönskade tonårsgraviditeter. (Lite senare) Jag har nu läst igenom vad jag har skrivit och ärligt talat, jag vet faktiskt inte exakt vad jag vill säga med detta. För att anknyta till första meningen: jag är väl inte riktigt klok. Det är svårt det här. Hur värderar man ett liv? Jag kanske borde bolla över frågan till er andra? (Ännu senare) Jag började med att fråga min dotter. Hon sa: ”Varför skriver du inte om isbjörnarna istället?” ”Isbjörnarna?” ”Ja, de har det ju jättesvårt också. Snart blir de utrotade.” Jaha. Okej. Där har vi det. Om pandemin. Och isbjörnar! *Fotnot: Fakta och citat i texten kommer från det senaste avsnittet av SVT:s Vetenskapens Värld – Coronakampens pris.
Tankar efter krönikan
Många starka känslor efter min senaste krönika. En del håller med mig. Men många är arga. Väldigt arga. Jag får ta det såklart. Delvis får jag skylla mig själv för att jag var otydligt, ja till och med virrig ibland. Å andra sidan var det lite av just detta som jag ville spegla: hur oerhört förvirrande och upp och nervänd denna pandemin är.
Min krönika är ett eko av vad som sas i det senaste avsnittet av SVT:s Vetenskapens Värld – Coronakampens pris. Där ställer man sig frågan om just "priset" som medföljer kriget mot Covid-19: dödstalen och den mentala hälsans skrämmande följder. Och då tänker jag först och främst i det globala perspektivet (många fattiga länder drabbas fruktansvärt hårt) Och jag ställer egentligen bara frågan: har vi gjort allt rätt? Och... får man ens lov att ställa frågan?
Vissa förstod mig, vissa inte. Det är helt ok. Sedan upplever jag att vissa valde att inte förstå. Dvs man bestämde sig för vad jag var för en person och vad jag stod för, baserat på saker jag aldrig sagt eller gjort. (Det har väl aldrig hänt dig på sociala medier?)
Så... för att spara tid i kommentatorsfältet, i fall någon skulle undra... Jag stödjer inte några konspirationsteorier. Jag vet att Coronan är verklig - och dödlig. Jag skyddar mig. Jag bär ofta munskydd. Jag undviker folkmassor. Jag tror på restriktioner (sedan kan man alltid diskutera vilka som i längden fungerar bäst). Jag tro på att ta vaccin. Jag tvättar mina händer. Jag stödjer också till 100 procent vårdpersonalen som gör allt de kan för att rädda liv. De är sanna vardagshjältar, det har jag sagt flertalet gånger. Och våra äldre och svaga ska naturligtvis få all vård de behöver (När jag tog upp de äldre gjorde jag det i kontexten av frivillighetsprincipen, inte att de inte skulle få vård såklart).
Att jag inte i detalj tog upp alla dessa saker i min text retade en hel del. (Många gick i taket för "isbjörnen". Helt okej. Men det var min dotters sätt att säga hur less hon var på allt oändligt prat om pandemin.) Visst, det får tyckas, men det skulle faktiskt kräva flera krönikor. Dessutom var det inte mitt fokus just denna gång. Jag ville tala mer om "priset" världen betalar i slutändan. Like it or not. Ironiskt nog, inte en enda av de som argumenterade emot mig bemötte någon av de frågorna eller den statistiken jag presenterade. Istället, som sagt, gick polemiken ut på att "sätta dit mig" för argument jag aldrig lagt fram. Faktiskt, rent sakligt höll jag med om det mesta de sa. Men jag pratade om ANDRA saker. Så tokigt det kan bli.
Med allt detta sagt, jag tror att alla som yttrade sig i frågan - och ni som läser detta - har en djup respekt för livet och har omtanke om sin nästa. Jag förstår att detta var grunden för mångas ilska mot mig. Jag ser det som ett missförstånd och gör vad jag kan i framtiden för att vara mer tydlig. Samtidigt hoppas jag vi kan behålla ett sunt samtalsklimat på nätet där man ska kunna VÅGA ställa frågor, t o m svåra frågor utan att för den sakens skull bli misstänkliggjord för att ha onda avsikter. Jag tror inte det om dig. Jag hoppas få samma privilegium tillbaka.
Comments