top of page
Search

Meningsmotståndare men inte ovänner

(eller KONSTEN ATT LYSSNA), Krönika i Norra Halland, 22 juni 2023


Min senaste krönika var förmodligen mer av en debattartikel eftersom jag tog stark ställning emot det aktuella fenomenet Drag Queen Story Hour. Jag ansåg att det var allt annat än lämpligt för barn.

När texten lades upp på Norra Hallands Facebook-sida överöstes den av kommentarer, i början mest positiva. Den var ”mycket bra skriven” och jag var ”äntligen någon som förstår problematiken”.

Men det dröjde inte länge förrän vredens dammluckor öppnades och en våg av kritik sköljde över hela sidan. Motståndet kanske kan sammanfattas med orden från den liberala regionpolitikern Hanna Schölander: ”En av de mest inskränkta krönikor jag läst på länge.”

Nu är det inte min avsikt att riva av plåstret på detta ämne igen och skapa ytterligare debatt; jag tror de flesta fick vädra sina åsikter ordentligt den senaste gången. Däremot skulle jag vilja knyta ihop säcken och avrunda på en mer positiv ton, så långt det är möjligt.

Jag gjorde nämligen något som jag inte brukar göra. Jag skrev till vår politiker i fråga, Hanna Schölander, och sa att jag var öppen för samtal ifall hon själv skulle vilja träffas. Jag hade inga förväntningar och blev därför positivt överraskad när hon omgående svarade ja.

Orsaken till att jag ville träffa Hanna var att jag ville förstå varför hon tycker som hon gör. Inte för att ha debatt. Inte att försöka övertala. Bara öka förståelsen. Jag kan naturligtvis inte tala för Hanna, men min känsla var att hon hade samma avsikt.

Mötet på Café Trubaduren kändes bra. Vi hade även sällskap av fyra andra personer som stundtals kom in i diskussionen. Och självklart diskuterades det ordentligt; övertygelser är inte så lätta att tygla. Men det lyssnades också mycket från båda sidor. Så därför, även om jag inte kunde förlika mig med en del ståndpunkter - som att kön är en social konstruktion - så öppnades ända mina öron för en del andra resonemang.

Bland annat klingade Hannas argument väl med mig om att politiken ska ha en ”armlängds avstånd” till kulturen. Det vill säga, vi kan inte gå in och peta i syltburken och bestämma var gränserna ska gå för konstutövare. Jag köper det argumentet till stor del, eftersom jag tycker detta är nära sammankopplat med yttrandefrihet, som jag starkt förespråkar.

För Hanna är detta alltså en principsak. Vi kan inte hindra artister och konstnärer att utöva sin konstform, säger hon. Och just dragshow är en av dessa konstformer.

Att dragartister är konstutövare håller jag med om, men här avviker jag från armlängds-avstånds-principen av den enkla anledningen: Dragartisters ”konst” är anpassad till vuxen klubbpublik. Vi måste kunna diskutera undantag till principen.

Hannas motargument är att dragartister tjänar också ett annat syfte: De hjälper oss att bryta heteronormativiteten.

Har vi inte redan kommit en lång väg med att bryta ner den, undrar jag? Måste vi ta det in absurdum?

Varpå Hanna svarar att det fortfarande finns människor som lider och inte vågar ”komma ut” och visa vem de är. Dragartister kan hjälpa till i den processen.

Så där var vi, krönikören och politikern, så nära men ändå så långt ifrån varandra. Var samtalet ett misslyckande då? Inte alls. För det gav oss en möjlighet att lyssna. Och ska jag vara ärlig, detta var så befriande. På något sätt har vi glömt hur man lyssnar, i synnerhet när vi diskuterar känsliga ämnen på sociala medier.

En fälla vi ofta hamnar i är att vi applicerar ”strawman” taktiken. Det vill säga, vi förvränger eller grovt förenklar motståndarens ståndpunkter, och sedan är det mot just dessa ståndpunkter vi riktar vår kritik. Det hela blir väldigt märkligt och leder absolut ingenstans, för det tar oss bara bort från själva sakfrågorna och öppnar upp för personangrepp - som i min senaste krönika, att jag skulle hata homosexuella och inte bryr mig om barn för att jag opponerade mig mot dessa sagostunder. Hur går det att föra en mogen diskussion under de premisserna?

Sanningen är att jag bryr mig. Sanningen är också att Hanna bryr sig (det upplevde jag absolut). Och jag är övertygad om att du som läser detta också bryr dig. Vi kan visserligen argumentera för att vår "motståndares" välvillighet må vara missriktad, men vi kan inte tillskriva motiv till densamma som inte är sanna bara för att vi känner oss upprörda.

De flesta av oss önskar andra inget ont. Om vi därför kan börja med att se varandras goda intentioner istället för våra svagaste punkter, och sedan börja lyssna, då har vi en bra startpunkt i vår strävan att försöka skapa förståelse.


Torsdagens utgåva av Norra Halland där Hanna Schölander förklarar sin ståndpunkt.



Meningsmotståndare men inte ovänner.

Recent Posts

See All

Comments


bottom of page