Jag retar ihjäl mig

Krönika i Norra Halland, 22 nov 2019

En av mina viktigaste riktlinjer när jag började skriva krönikor var att varje text skulle vara uppbygglig och positiv. Dagens text kommer dessvärre inte leva upp till dessa kriterier.

Jag antar att de flesta av er är som jag, att man försöker se det positiva i livet och vara en god medmänniska. Men det finns situationer när det där med optimism och medmänsklighet känns tydligt frånvarande, stunder då man retar ihjäl sig på sin omgivning. Och ibland måste man bara få gnälla av sig. Detta är ett sådant tillfälle.

Här kommer ett smakprov av situationer där jag skulle vilja utlysa ett officiellt klagomål mot vissa personer.

I Trafiken. Jag retar mig på personer som inte tar hänsyn, som på motorvägen kör rakt upp i ändan på mig (1 meters avstånd), som utan att tänka kör in i en korsning trots att det är stopp framför dem, så när vi andra får grönt inte kan komma fram.

På spårvagnen/pendeltåget. Hur tänker folk när alla klumpar ihop sig vid dörrarna så att fler inte kan komma in i? Det ÄR faktiskt tillåtet att gå längre in i vagnen. Hur tänker folk på perrongen som insisterar på att ta sig in i vagnen innan andra får ta sig ut? Och hur tänker de yngre när de vägrar ställa sig upp och ge plats åt de äldre?

I Soprummet. Man gör sitt bästa med att sortera, men vad är vitsen om folk ändå slänger saker hejvilt i sopkärlen. För att inte tala om allt skräp - elektronik, möbler, trädgårdsavfall - som inte är hushållssopor. Vem ska ta hand om det? Det försvinner inte av sig själv. Ibland undrar man vilka skruvar som är lösa hos vissa individer. Och varför insisterar så många på att det första kärlet måste bli som ett sopberg redo att explodera när de andra kärlen nästan står tomma. Man kan faktiskt gå två meter till och använda andra sopkärl. Det är helt tillåtet.

På gymmet. Får man inte som barn lära sig att det man plockar fram det lägger man också tillbaka? Det tycks inte gälla för somliga på gymmet. De har tid att beundra sig i spegeln men hinner tydligen inte lägga tillbaka vikterna. Verkligen begåvat.

I sociala medier. Jag har svårt för folk som i vanliga fall inte skulle säga något ont ansikte mot ansikte, men så fort de landar bakom tangentbordet förvandlas de till riktiga svin. Både fegt och obehagligt. Beklämmande är det också med folk som aldrig ger sig, som till varje pris måste ha rätt, och som utan känsla för vad källkritik betyder vidarebefordrar oseriösa ”bevis” för sina argument. Sedan har vi en annan grupp: skicka-vidare gruppen. Där finns det visserligen mycket kärlek och värme, men snälla, snälla… skicka mig inte mer meddelanden om kramar och vänskap och vad-tycker-du-om-mig och allt annat gulligt och fluffigt. Jag har INTE tid att svara!!!

Med människor. Jag retar mig på folk som talar illa om andra, som skvallrar, som dömer utan att veta en annan människas situation och som lyssnar bara för att svara men inte för att förstå. Till sist har jag svårt för alla som kastar skräp omkring sig. Det säger väldigt mycket om en människa; om man inte kan hantera det egna lilla “skräpet” i livet, hur ska man då kunna hantera de stora utmaningarna.

När jag hade skrivit färdigt denna text frågade jag min dotter vad hon trodde att jag retade mig mest på här i livet. ”Du gillar inte när människor klagar på andra”, svarade hon snabbt.

”Oj då!” Svarade jag lika snabbt.



1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla